Det svenska energisystemet är i total omställning. ÖBO, Örebros kommunala bostadsbolag, arbetar hårt för att minska sin energianvändning. Jonas Tannerstad, chef för El och Automation, driver det arbetet och ser även nya möjligheter för bostäder att spara energi.

Lyssna här:

Vi firade att Skrivarpodden fyller 100 avsnitt och under festen spelade vi in en intervjustafett med några av gästerna:

Jens Mattsson, Torill Kornfelet, Barbro Blomberg, Kristina Hård, Sofie Berthet, Emelie Nilehn, Marianne Stellin, Linnea Dahlgren, Erika Olofsson, Kerstin Önnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Regeringens strategi ska göra städer ”smarta” och koppla upp 95% av alla svenskar. Men hur? Elin Bertilsson, stadsnätschef på Karlstads El- och Stadsnät, berättar mer.

Lyssna här:

Jag släpper in mig själv i podcasten, med hjälp av Jeanette Niemi som driver podcasten ”Skrivradion”. Vi pratar om skrivutbildningar, vad en skrivcoach gör, vad som egentligen hänt med min författardröm och mycket mer…

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

El i batterier, vätgas eller induktiv överföring? Utvecklingen av teknik och bränsle går snabbt framåt. Power Circles vd Olle Johansson berättar mer om framtidens fordonstrafik. 

Lyssna här:

Maria Maunsbach debuterar med ”Bara ha roligt”. När den mötte kritiker och läsare fick hon veta att den handlade om sex. Någon hon inte tänkt när hon skrev den. Men vi tar det som tema för vårt samtal: Att skriva sex.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

Allt började med Kerstin Önnebos egna författardrömmar och hennes sökande efter bra svenska skrivarpoddar. Det fanns inga, så 2014 startade hon en själv.

Sedan dess har Skrivarpodden gästats av massor av författare och bokmänniskor. Den 17 maj i år firar Skrivarpodden 100 avsnitt.

– Jag hoppas att jag har kunnat ge mina lyssnare både kunskap och inspiration. Jag ville att Skrivarpodden skulle bli en slags digital gemenskap för alla som skriver, och det har den blivit. Några av dem som följt podden från start har faktiskt debuterat under tiden, berättar Kerstin.

Beate Grimsrud, Emelie Schepp, Christian Unge, Marcus Lutteman, Maria Sveland och Norstedts vd Ewa Swartz är några av dem som gästat podden.

Numera finns det flera poddar för folk som vill skriva böcker, men Skrivarpodden hör till de mest populära. Och på Bokmässan 2017 blev Skrivarpodden utsedd till den bästa skrivrelaterade podden.

– Den som skriver en bok behöver tänka på massor av saker. Inte bara på innehåll, dramaturgi, gestaltning och berättarteknik, utan också på hur boken ska bli utgiven och marknadsförd. Vad behöver man göra för att förlagen ska bli intresserade? Och om man vill ge ut sin bok på egen hand, vad är viktigt då?

I podden – med ambitionen att vara ”bred och samtidigt hysteriskt smal” – varvas författarsamtal med intervjuer med dem som jobbar med böcker på andra sätt: förläggare, redaktörer, litterära agenter, manusutvecklare, omslagsmakare och marknadsförare. 

pressmeddelande Skrivarpodden 100 avsnitt

Kristina Sandberg har länge varit en av mina önskegäster till Skrivarpodden. Och mötet blev precis så fantastiskt som jag hoppats. Vi pratar om vad det är att skriva organiskt och hur text växer.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

Hon blev förläggare på köpet, när hon blev författare. Nu ger Anette ut andra författare och trivs finfint som förläggare.

Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling

Lyssna här!

2010 bestämde jag mig för att hoppa av jobbet och satsa på min författardröm. Första anhalten blev Fridhems Folkhögskola där Anne och Palle hade hand om skrivarlinjen. Hör dem berätta utifrån 50 år av undervisande i kreativt skrivande.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

Jag intervjuar dramaturgen Ninna Tersman och regissören Lena Mossegård på Lunds Stadsbibliotek. De är ute och turnerar med Riksteaterns uppsättning av Maken som de arbetat med i flera år. Vi samtalar kring om hur man tar en skönlitterär bok till scenen. Kring vad man lägger till och väljer bort. Om hur texten får kropp och teaterns förutsättningar.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lyssna här!

Nu äntligen har jag hittat mitt tredje ord, så att jag kan påbörja denna fundering i tre delar.

När jag skriver mina romaner sitter jag och småskojar med mig själv genom att skriva dubbeltydigt. Min introverta humor alltså. Vi roar oss bra tillsammans me, my self and I.

Nu har jag hittat tre ord som betyder sin motsats! Samlandet har nog tagit mig ett år, minst.

Jag ger dig härmed Ord 1: Driv

Alltså: Visst kan man väl säga så här om strebern på arbetsplatsen ”Fy fan vad hen ska hålla på och driva hela tiden, så jävla driven”. Alltså driva någonting framåt. Aktiv rörelse. Med synonymer som: putta framåt, kämpa på, målfokuserad.

Men… Alltid detta härliga men, jag tror nog att jag totalt tappat tillit för alla meningar som inte gör bryggan men… mot sin motsats.

Alltså: Man kan ju också driva omkring. På stan eller ännu värre som ett salongsskåp efter Titanic. (Just det, den utställningen skulle jag ju kolla in nu när den är i Örebro. Upp på wunderlist med den…) Poängen är att drivandet är totalt planlöst, utelämnat till vågor och gruppmentalitet. Utan riktning eller swung. Alltså: motsats till driv.

Han bara driver runt på sitt driv… kan då en kusligt klurig mening bli… helt i min smak.

I en tidigare bloggpost utlovade jag halvt, att jag skulle skriva om mina ”Tre önskade egenskaper”. Det är en grej som någon sommarpratare (2016 tror jag) sa att man skulle göra (min tolkning).

Till saken kanske hör att jag har en fallenhet för att snappa upp alla förbipasserande metoder för förändring av den jag är. Så fort någon presenterar en lista på åtgärder eller förbättringsförslag så hoppar jag ombord med hurrarop och påsar klirrande av champange-flaskor (den billigaste kopian).

Någonstans bland kickoff-festens konsekvenser brukar engagemanget hänvisas till äsch. Jag har för övrigt fått ett fantastiskt listsystem ”Wunderlist” och metod ”Getting things done” av en nyvunnen vän. Och därmed fått en helt egen lista dedikerad till metoder att omdana mig själv, listan heter ”någon-gång-kanske” och ligger längst ner av alla listor (där man mycket sällan befinner sig).

Tillbaka till bloggposten tema. I somras tog jag alltså fram en lista på tre önskade egenskaper som skulle ta mig dit jag ville (på inrådan från någon som är meriterad nog att få bli sommarpratare).

Nu ska vi se om jag kollat på dem tillräckligt ofta för att kunna dem utantill…. Jo:

Smart – Kalibrerad – Dedikerad

Jag har till och med tagit fram en flygvärdinne-variant av listan.

Smart (pekar elegant på hjärnan)

Kalibrerad (gör en svepande rörelse från hår till tår)

Dedikerad (kör med händerna från kroppens centrum utmed mittgången mot målet)

Jag har lite svårt att visualisera hur man elegant pekar på sin hjärna, men om man ska få in det i flygvärdinnegrejen så krävs det att det görs elegant. Däremot är jag väldigt nöjd med utmed mittgång mot mål-rörelsen som känns otroligt flygvärdinneaktig (förrutom att jag tror att flygvärdinnan alltid står med ryggen mot målet alltså flygriktningen vilket gör alltihop aningen sorgligt).

Är orden obegripliga även med flygvärdinnans eleganta förkroppsligande? Låt mig förklara varje ord för sig.

Jag känner ett visst obehag kring att skriva om mål och metoder att nå sina mål. Det känns själlöst och icke-författaraktigt. Vad det känns som är streber och över döda lik. Men faktum är att jag drömmer om att bli författare och då borde det väl rimligt att sätta upp det som mål. Eller? Något haltar i vokabuläret, jag känner det ända inne i magen. Och att göra listor för att ändra sina egenskaper känns även det haltande långt inne i magen. Skadan redan skedd, listan redan gjord. Lika bra att dra ut spöket i bloggen… Här kommer alltså tankarna bakom önskade egenskaper:

Smart (hjärna)

Här tänker jag, att om jag ska kunna skriva något som är värt att läsa (för någon annan än mig själv = min definition av författare) så måste det innehålla något. ”Smart” är alltså en fokusering på mina tankar och analysförmåga och vad de kan värka fram lärt att läsa/ ta till sig.

Kalibrerad (hela jag)

Det jag skapar med hjärnan blir mediokert om inte hela jag (kropp, konfliktnivåer, arbetsbelastning, sömn, fokus, input och output, familjeliv, vänner, glädjeämnen, naturvistelser etc.) är i okej skick. Alltså måste hela jag kalibreras, så att alla beståndsdelar av mig är på rimliga nivåer.

Dedikerad (hela jag mot målet)

Om jag ska röra mig mot mitt mål (får fortfarande lite illamåendekänslor av ordet mål), så måste jag anstränga mig och jobba på. Inte nog med det, jag måste även jobba med saker som leder i rätt riktning… Vilket är en utmaning (synonym med det numera utdöda ordet problem).

Sommarprataren sa även (som jag minns det) att man skulle sätta upp listan någonstans där man såg den ofta, gärna first thing i the morning, spegeln exempelvis. Hahaha, tillåt mig skratta (länge och gällt). Hade jag satt listan på min spegel skulle dels de andra i familjen ha synpunkter och frågor, dels skulle den där magiska självuppfyllelseprocessen ta längre tid än jag kommer befinna mig i existerande form.

Jag var bra mycket smartare än så (tillåter jag mig själv att tycka med ett härligt rus i magen). Jag fotade nämligen istället listan och la som bakgrund på telefonen. Haha, smart – eller hur!

Vad tror du? Har jag någon chans att göra smart – kalibrerad – dedikerad till en självuppfyllande profetia? Eller bör jag fylla first thing in the morning med något annat? Och hänvisa smart – kalibrerad – dedikerad till Någon-gång-kanske-listan längst ner i Wunderlist…

Sammanfattning av tidigare tre blogginlägg: Det blev ett barn i mitten av min författardröm.

Som nybliven mamma (igen), mitt i en utbildning och dessutom mitt i första utkastet av tredje romanen. Med en karriär på stå så kändes det som superläge att dra igång ett nytt projekt (läs gärna medelålderskris). 

Som tidigare konstaterat så är en föräldraledighet en perfekt deadline. Denna deadline var att få igång podcasten om skrivande som jag funderat på länge. Det fanns många underbara podcast på ämnet skrivande, men de var på engelska/amerikanska. Inte en enda på svenska, och den saknades verkligen (enligt mig)!

Jag hade varit högkonsument på podcast i många år och visste precis vad jag gillade och vad jag ville göra. Men att göra det… var mycket svårare än vad jag någonsin trott. Nu, två år senare börjar jag känna att jag hittat fram till mitt format.

Det är en av de underbara sakerna med en podcast, att den är flexibel och att formatet kan växa fram efter hand som man jobbar med den. Då jag gör den själv kan jag gå fullt ut i min vision och övertygelse i varje steg. Jag behöver inte be om lov eller råd.

Så nu var podcasten igång, och började gå åt det håll jag pekade. Och familjelivet rullade på. Och vi flyttade fyra gånger på ett år. Så hur gick det med skrivandet då? Ja herregud, det här med skrivandet…

fortsättning följer…

Sammanfattning av förra egotrippen: På folkis tillbringar jag dagarna med hälften så gamla litterära genier. Det finns sämre skäl att vilja stanna.

När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både mer utbildning och mer plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mera plats för mig själv. Alltså var jag inte ett dugg redo att gå tillbaka till att sälja svindyra halvtimmar.

Valet blev ”Lunds Universitets Författarskola”. För att det låg i Lund och för att det var på universitetsnivå. För hur mycket jag än älskade människan i fokus och följ ditt hjärta så kröp längtan efter tunga föreläsningar och hårda krav under huden på mig. Behovet av någon eller något som piskade på, en extern kraft, för att min författardröm skulle kunna bli något annat än svävande fluff och på sikt övergå till ångest eller bitterhet (troligtvis båda samtidigt). 

Ett drygt decennium tidigare kämpade jag mig till en Fil Mag i matte och fysik på samma universitet. Nu var det dags för humaniora, vilket uppköp! Från trånga mörka korridorer till SOL! Extroverta drömmare blandat med krassa journalister och världsvana världsförbättrare (läs SIDA och sånt). Inte nog med det, på författarskolan hittar man programmerare, skådespelare, ingenjörer, cirkusartister, schackproffs, lärare, dansare, bibliotekarier osv. Jag har för vana att göra teser kring allt och jag har inte mindre än två teser om varför det inte var en enda läkare, tandläkare eller plattläggare i mina årskullar, men det kommer jag inte till i det här inlägget…

Tydligen hade de misstolkat mitt ansökningsprov (ett urklipp från följ-ditt-flow-skolan) för de gav mig en handledare som ENDAST tar sig an barn och ungdomsförfattare… Vi hade ett intressant första möte när han läst mitt första utkast, till en chick-lit.

Efter det frågade jag en beläst vän vad en chick-lit egentligen är. Då jag fick svaret ”Tjej mellan 20 och 30 i huvudrollen och massor av shopping” så gav jag upp genren. Jag känner mig otroligt förbi 20 och min erfarenhet av shopping sträcker sig inte förbi Indiska och H&M (framtida projekt). Känner på mig att det kräver mer research än så.

Jag frågade även den beläste vännen vad en feelgood var och har i skrivande stund glömt svaret. Men det måste ha varit okej för jag bestämde mig för att köra på det, feelgood alltså. I den pågående undersökningen bland de som läst manuset så är svaret på frågan vad det är för genre? ”Något psykologiskt… En psykologisk…” lång paus ”En psykologisk någonting kanske”.

Jag tycker svart feelgood är en snygg genre.

Författarskolan i all ära, men respektingivande var den, så jag passade på att planera in ett barn efter en termin så jag skulle ha lite mer tid på mig (ganska stor förvrängning av det sanna skälet), och hinna vänja mig vid pressen innan jag skulle lägga upp romanen för examinering.

Och jag ansåg en föräldraledighet vara ett perfekt tillfälle för en deadline…

fortsättning följer…

Sammanfattning förra ego-postningen: Året är 2009. Jag jobbar järnet, har precis fött barn och inget förlag vill ha min första roman…

Så vad gör man när man skriver som en gråsugga? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med: ”Du har inte funderat på Folkis?” ”På vad?” svarade jag nog. Kanske förtydligade han: ”Jag tror du skulle må bra av folkhögskola.”

Han fick agera min tillfälliga Gandalf och så gav mig ut på de farliga vägarna mot ”Bree” (läs Svalöv).

Jag mådde väldigt bra av Folkis. Där fanns det tid och rum för att landa, fokusera om och värdera om. Första året satt jag och hoppade på stolen när vi i tur och ordning fick ordet för att lätta våra hjärtan, och herre gud vad långt tid demokrati tar. Hela mitt jag skrek efter toppstyrning, och jag svor långa inre monologer när jag räknade timmar som jag kunde ha debiterat som konsult istället för att planera uppläsningar som ändå ingen skulle komma på.

Men redan andra året började jag fatta både pay-it-forward, hen och att man ska vifta med händerna när man håller med någon.

Jag fick tag i något nytt inom mig. Som 30+-are var det en monster-kick att få hänga hela dagarna med 20+-are. De drog definitionen av feminist, ett ord som jag endast tagit i min mun i skämtform. Och jag nickade instämmande (hoppas jag verkligen att jag gjorde). Skolans lugn och klasskompisarnas energi gav mig ett helt nytt verktygsset. När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både utbildning och plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mer plats för mig själv…

fortsättning följer i del 3

Det blir en annan känsla i samtalet när man sitter på scen och pratar. Jag blir nervös och lite stel och gästerna blir formellare, tänker efter längre innan de säger något. Fortsätt läsa skrivarpodden gör poddkalas på litteraturrundan →

Skrivandets hantverk fascinerar mig. Det är en bra grej att ta till när texten inte flyter genom fingrarna, att arbeta från det tekniska hållet istället.

Personligen (jag vet att det finns andra versioner) så delar jag upp text i fyra kategorier. Berättande, gestaltning, dialog och inre monolog.

Fortsätt läsa Berättarperspektiv →

Jag tänker på karaktärers utseende. Hur mycket ska man ge och varför? Spelar det någon roll för läsaren om karaktären är lång, kort, mörk, ljus, midjesmal eller mandelögd?

I en del romaner får man dem beskrivna som utifrån ett foto, med kläder och allt (eller utan). I andra sägs det ingenting, inte ens om det är en han, hon, hen eller den. Fortsätt läsa Läsarens Arn som Galadriel →

Vad utmärker en nutida roman?

Jag har ju inte kollat upp det, det ligger inte för mig att kolla upp saker. Men jag har en känsla, och känslor har jag som vana att gå på.

Jag tycker mig se trenden:

1. Tunn
2. Krispig
3. Smart
4. Nära perspektiv
5. Flera perspektiv

Fortsätt läsa Nutida roman och författarens arbetsskador →

Repris av ett av mina absoluta favoriter så här långt: Åsa Lind.

Lyssna här!

Jag visste inte att det var smart när jag gjorde det. Men det är nog det smartaste jag gjort i mitt liv. Satt upp romanen på väggen. Fortsätt läsa Författardrömmen på väggen →

Visst finns det ett sådant ord, treaktaren, ser helt galet ut i skrift. Vad jag menar är ”roman uppbyggd i tre akter”. Lättare, tristare.

Jag är besatt (inte alls, men svagt intresserad faktiskt) av dramaturgi. Fortsätt läsa Dramaturgi – Treaktaren →

Jag inledde hela skrivarpodden med att kolla nära på Gösta Berlings saga. När en text är så spännande och intensivt så blir man ju väldigt sugen på att lista tekniken. Eller hur?

Fortsätt läsa Att bygga spänning i roman →

“När jag började på Fridhem trodde jag att alla hade läst Brott och Straff.” säger min skrivarvän Sanna. “sen var det bara en i klassen som gjort det, typ”.

Det sägs att alla känner sig som en bluff och går runt och väntar på att bli avslöjade. Det får ju bara inte att det är sant, så urbota sorgligt det skulle vara. Helt världsligt skulle det väl vara bättre om det bara var jag som kände så, konstant. Om man skulle dela upp sitt livs minutrar i högarna “genuint självförtroende” och “bluff”, skulle 95% av min vuxentid komma i den senare av de två. Barndommen är något annat, helt annat. Då var det en självklarhet att man inte kunde något. Jag tror att jag ständigt försöker komma tillbaka till den där positionen, att ingen har några förväntningar. Att få hoppa upp som gubben i lådan till dundrande applåder. Är det det som är att vara en Underdog. Eller är det bara barndomen som kommer med dundrande applåder? Fortsätt läsa Oärlighet i skrivandet →

Alla vill ha exponering, gärna i papperstidningar eller TV. Men hur gör man?

Marie Hagberg har blivit intervjuad i media över 1500 gånger! Jobbat som PR-konsult och startat upp en tjänst som syftar till att journalister och nyhetsbärare ska hitta fram till varandra.

Jag frågade henne vad det är som gäller. Hur tar man kontakt på ett snyggt sätt? Och vad är det journalisterna vill ha, och i vilken förpackning. Så att säga.

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling 

Lyssna här!