Julen 2003 började jag skriva romanen. Den blev inte klar som beräknat. Tidsuppskattningen för skrivandet hade jag gjort utifrån tesen att en bok skriver man lika snabbt som man kan trycka ner tangenter.

Jag har en gång i mitt liv fått underkänt i ett skolämne: skrivmaskin. Skrivmaskin ja, sådana utan sladd eller mus. Det hade vi en kurs i när jag gick i högstadiet, som del av svenskan! En terminen avslutades med att vi skulle skriva alfabetet på tid. Jag hade hittat en snygg liten tidsbesparare. Bokstäverna fgh ligger bredvid varandra, både på tangentbordet och alfabetet, så jag slog an dem ungefär som en drill på pianot. Den drillen tyckte fröken var fusk – underkänt alltså.

Följden av denna förnedring var att det första jag gjorde när jag kom inför en dator var att lära mig skriva perfekt på tangentbordet. Jag skriver därmed snabbt, och trodde mig därför om att skriva en roman på en julledighet.

När jag insåg att jag grundat min tidsuppskattning på en felaktig tes satte jag ihop en ny. Att skriva en bok tar lika långt tid som att tänka den. Det är bara att tänka en historia, och skriva ner den samtidigt. Men det är svårt att tidsuppskatta tänk. Då kom jag på att tänka och läsa borde ta lika långt tid för det är liksom samma sak (fast olika). Slutsats: Jag skulle skriva en bok på samma tid som jag läser en bok.

Jag läser långsamt, jättelångsamt. Men inte sååå långsamt. 2009 var romanen skriven. Dvs det jag senare lärt mig heter första utkastet var skrivet. I triumf och hybris printade ut den, knöt ihop buntarna med vackert sidenband och skickade i dyra kuvert.

Sen kom chocken. Ingen ville ha den. Ingen ville ha den! Det tog några år att smälta.

Men jag har ju lärt mig ett och annat i Köpingeskolans skrivmaskinssal. Om ens drillar ger en underkänt får man lära sig hantverket. Så nya textutkast, nya dyra kuvert och några månader senare var jag inne på Fridhems skrivarlinje. Två år med skrivande på helfart, tänkte jag, det är luuungt.

Ingen ville ha den romanen heller, tänka sig. Det började bli lite pinsamt att min julledighet liksom varat över nio år. Det projektet… var kanske när allt kommer omkring en Författardröm. Och på den byggde jag skrivarpodden som skulle lära mig allt det som jag inte lyckats lära mig på annat håll. Så nu far jag Sverige runt och frågar författare efter författare samma fråga. Hur gör man? Hur skriver man en bok?

Och de svarar.