Berättarperspektiv

fluga0

 

Skrivandets hantverk fascinerar mig. Det är en bra grej att ta till när texten inte flyter genom fingrarna, att arbeta från det tekniska hållet istället.

Personligen (jag vet att det finns andra versioner) så delar jag upp text i fyra kategorier. Berättande, gestaltning, dialog och inre monolog.

Låt mig ge några exempel från Gösta Berlings saga.

Berättande: Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker.

Gestaltning: Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ned, och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen.

Dialog: »Hälsa då Gösta Berling», sade biskopen, »att till honom kommer varken jag eller någon annan biskop vidare!»

Inre monolog: Nej, att han inte längre gick bland fiender, att han hade vunnit dem, då han tänkte det minst, att han skulle få fortfara att vara präst!

Med hjälp av dessa grupperingar tycker jag att det är lättare att snabbt få upp en variation i textmassan. Jag tröttnar på texten och tänker. “Okej, jag har sex rader berättande nu, dags för dialog.” Eller “Nu har jag tio rader dialog, jag måste bryta upp med något, lite inre dialog kanske” eller “skit vad långsamt berättelsen tar sig framåt, jag slänger in tio rader berättande nu så kan jag fortsätta gestalta senare”.

Ett annat sätt att variera texten är ju med perspektivet, hur långt ifrån karaktären man är. Som videokamera eller inifrån huvudet, och allt däremellan.

Eller med tjusiga ord, från Therese Granwalds föreläsning:

Afferent perspektiv: y berättar om x

Efferent perspektiv: texten som skriven/berättad/upplevt av x

Jag fortsätter att använda Selmas debuttext

Afferent perspektiv: Då morgonen kom, var prästen borta från prästgården. Han hade inte brytt sig om att stanna och försvara sig.

Afferent perspektiv: För sista gången – detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.

Efferent perspektiv: Han, som inspirationens eldtunga hade lågat över, han, som hade fått förkunna Guds ära, stod där och tänkte, att Gud hade drivit gäck med honom.

Om man vill flytta texten mer åt det afferenta hållet (vilket jag tycker känns mer nutida) ska man ta bort efter ord som förflyttar upplevelsen från kroppen till beskrivning. Samt karaktärens namn/titel/dyl. Jag markerar i Selmas text nedan.

Afferent perspektiv: För sista gången – detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.

Och när man pratar om Afferent perspektiv och om Selma så kommer man ju in på Allvetande. För mig så är det en tydlig 1800-talskänsla över texter med allvetande berättarperspektiv, och ganska ryskt.

Allvetande berättare går ut på att berättaren vet allt, och kan gå in i skallen på vem som helst när som helst. Jag ger några exempel på berättarens skiftande perspektiv nedan:

Berättaren: “Detta hände i början av adertonhundratjugotalet i en avlägsen socken i västra Värmland.”

Inne i huvudet på församlingen: “Så, där var han ändå!”

Församlingen utifrån: Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan.

Berättande om Gösta: Det kom en visshet över honom, medan han stod där

Allvetande: Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ned över honom som en flock tama duvor.

Återberättad inre monolog: Prästen såg upp: först på klockaren, nej, han teg,

Återberättad dialog: De försvarade honom med en mun. Han var så ung, prästen deras, det var ingen fara med honom. Nej, ville han bara ständigt predika så, som han hade gjort i dag, ville de inte byta bort honom mot biskopen själv.

Uppmaning till läsaren: Och hör nu vad denna kapten Kristian säger honom!

Fråga til läsaren: Tror ni han körde vägen med dem, tror ni han aktade dem för stötar?

Inne i Kristians huvud: och den satsen hade han tänkt ut på förhand för att inte komma av sig.

Sammanfattning: Ty sådana fålar finna livet svart, som inte tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.

Gillar du när jag plockar sönder den högt älskade nobelpristagaren? Lyssna då på 45min HÄR.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.