Vad utmärker en nutida roman?
Jag har ju inte kollat upp det, det ligger inte för mig att kolla upp saker. Men jag har en känsla, och känslor har jag som vana att gå på.
Jag tycker mig se trenden:
- Tunn
- Krispig
- Smart
- Nära perspektiv
- Flera perspektiv
Jag lägger fram den här teorin, med Doppler som exempel för Maria Maunsbach och Sanna Linderoth. De säger (till min stora glädje) emot mig. För det första är inte Doppler nutida, den släpptes 2004. Hmm, jag inser att jag tycker allt (inklusive mode) efter 1990 är nutida. (Inre anteckning: bättring krävs, eller på nutidiska: detta är en av mina utmaningar).
Vidare säger Sanna och Maria att boken inte alls är lättläst. Den snålar med styckeindelning och kommatecken, är kompakt och håller sig inte till sak. Dessutom har den ingen röd tråd. WHAT? Jag tyckte den var superlättläst, men vid närmre blick så visst är det så.
Lyssna på vårt bråk här!
Men kort och snärtig enas vi om. Men… med långa sidospår. Jag backar och backar. Tydligen hade jag inte läst så väldigt noga. Eller hade jag glömt att analysera medan jag läste?
Det händer mer och mer sällan. Ju mer jag jobbar med skrivandet ju svårare blir det att slukas upp av böckerna. Jag gör mentala anteckningar om vad man kan ta upp vid ett textsamtal. Vad jag tror författaren vill skriva, och vad det är som gör att jag inte läser det. Texten och jag förlorar kontakten för att jag hela tiden sneglar åt författaren intensioner, utförande och val. Rätt som det är sitter jag och skriver om boken i mitt huvud under tiden som jag läser, och missar helt och hållet att låta mig engageras, föras bort, dras in.
Det sägs att det är en arbetssjukdom när man arbetar med text, det där med att inte kunna läsa engagerat längre. Är det priset man betalar för drömmen? Ganska dyrt i så fall, med tanke på att det ofta är just kärleken för litteratur som leder så många in i skrivandet.
Vilken bok är den bästa du läst? Kanske kan den engagera mig. Maila till mig på skrivarpodden@gmail.com
Med tillönskningar om intensiva läsupplevelser.
/Kerstin
Håller med dig i mångt och mycket. Har dock inte läst ”Doppler” ännu, men däremot några andra av E. Loes böcker – och jag tycker också han är extremt lättläst. Ett annat exempel som man kanske kan definiera som mer ”nutida”, och som också passar väl in på din beskrivning – som jag dessutom tycker är både bra och rolig, och som enligt mig, påminner mycket om just: Loe – är: Jonas Karlsson.
Känner igen mig i det du nämner om dagdrömmerier, även om jag kan tycka att både: Loe och Karlsson, är så pass lättlästa att det till och med går bra att dagdrömma samtidigt – och att en bok lockar fram dessa tendenser kan ofta vara ett gott tecken, även om det kan leda till att man får läsa om delar. Visserligen gäller ju ofta det samma när det är riktigt dåligt också, å det kan man ju inte se som särskilt positivt…
Annars är väl: deckargenren – som jag för övrigt rent principiellt ignorerar, och således inte har någon koll på – alltid lika aktuell…
Bästa boken/böckerna jag läst är nog: ”Texter”, av David Foster Wallace, som bitvis är olidligt vass, och ibland är det så skarpa analyser och resonemang att det fullkomligt skär i bröstet på en, för att man känner igen sig så fruktansvärt mycket, att det gränsar till att bli pinsamt – även om den emellanåt kan bli cynisk. Annars är: ”Anna Karenina”, en klar favorit!
Tack Viktor för din kommentar!
Och tack för dina rekommendationer, man blir ju sjukt suger när man läser ”olidligt vass”… Måste kolla upp den. Och Anna Karenina borde jag ha läst för länge länge sedan. Ofta tror jag att jag läst böcker bara för att jag borde borde borde ha läst dem. Som Anna Karenina exempelvis.