“När jag började på Fridhem trodde jag att alla hade läst Brott och Straff.” säger min skrivarvän Sanna. “sen var det bara en i klassen som gjort det, typ”.
Det sägs att alla känner sig som en bluff och går runt och väntar på att bli avslöjade. Det får ju bara inte att det är sant, så urbota sorgligt det skulle vara. Helt världsligt skulle det väl vara bättre om det bara var jag som kände så, konstant. Om man skulle dela upp sitt livs minutrar i högarna “genuint självförtroende” och “bluff”, skulle 95% av min vuxentid komma i den senare av de två. Barndommen är något annat, helt annat. Då var det en självklarhet att man inte kunde något. Jag tror att jag ständigt försöker komma tillbaka till den där positionen, att ingen har några förväntningar. Att få hoppa upp som gubben i lådan till dundrande applåder. Är det det som är att vara en Underdog. Eller är det bara barndomen som kommer med dundrande applåder?
Jag håller på att få grått hår, på riktigt. Det är jobbigt värre. Jag har inte ens fullt ut accepterat att jag är vuxen, och så ska jag bli gammal! Min förväntan på mitt gråhåriga jag är att jag borde vara beläst, åtminstone. Och att jag blivit författare, alltså fått ut två böcker. Dessutom ska mitt gråhåriga jag, när jag nickar göra det för att jag vet vem det är när folk namedroppar författare, istället för i rent samtalstöd.
Det vanligaste råd jag får är: Läs, läs läs, och läs än mer. Säkert är det ett jättebra råd. Jag ska göra det, så småningom… när jag blir vuxen typ.
De här tankegångarna sattes igång när jag lyssnade på bokcirkeln med Sanna Lindroth och Maria Maunsbach. Lyssna här.
Din allra åldersnojigaste
/Kerstin
Hej! Vilket underbart inlägg! Precis det som jag går och funderar över. Plötsligt är jag på väg att bli gammal och inte blev jag självsäker och tuff som jag trodde att jag skulle ha hunnit bli vi det här laget. Men det finns väl något väg till att acceptera det också. Många hälsningar Emma
Vad roligt att du läser min blogg!
Och ännu roligare att du uppskattade mitt inlägg! Usch ja, inte är man som man trodde man skulle bli…
Kanske låter töntigt, men för en som just blivit klar med sin universitetsexamen och inte riktigt vet vad man vill göra i livet, och absolut inte bli vuxen fullt ut, blir väldigt tacksam för ett sådant här inlägg. Att allt inte alltid är så där självklart, fast man börjat få gråa hår ( 😉 ) måste ju vara bland det mest fantastiska med livet – att det alltid är så föränderligt.
Så innerligt tack 😀
Oj, vad förvånad jag blir av dessa positiva kommentarer. Trodde inte att mina grå hår kunde intressera någon, eller min vuxennoja…
Tusen tack, för att ni låter mitt inlägg betyda något för er, och för att ni tar er tid att låta mig veta det!
/Kerstin