SKRIVTiPS 17 (Inger Lundins budord 3): Du ska älska dina läsare så som dig själv.
Det svåraste i den där ekvationen tycker jag är att älska sig själv. Något problem med att älska sina läsare har jag då aldrig hört någon författare ha. De älskar sina läsare lite väl onyanserat ibland tycker jag nog.
Man kan också fundera över så som, där finns ju ett antal tolkningar.
Tolkning 1: Att man ska älska sina läsare på samma sätt som man älskar sig själv. Det blir ju hemsk klurigt tänker jag. Hur ska jag kunna älska någon som jag aldrig träffat och inte vet någonting alls om på samma sätt som jag älskar mig själv. Mig själv umgås jag ju med dagligen, alldeles för många timmar för att relationen ska vara särskilt god. Ofta vare sig respekterar jag eller lyssnar till mig själv. Jag är också det självklara valet om jag ska köra över någon eller känner ett trängande behov av att vara riktigt riktigt elak mot någon.
Tolkning 2: Att man ska älska sina läsare lika mycket som man älskar sig själv. Då blir jag direkt matematisk (jag är faktiskt universitetsutbildad i Matematik, ett helt år minsann!). Tolkning 2a: Är det alla läsare tillsammans som ska ha lika mycket kärlek som jag själv? Eller: Tolkning 2b: Är det varje individuell läsare som ska ha lika mycket kärlek som jag själv? Den senare tanken gör mig en aning utmattad och ger mig även en dust hjärnsmälta. Den är lite ointaglig, tanken. Har jag verkligen så mycket kärlek i mig? Fast det är ju klart, minskar man sin egenkärlek, blir det ju också mindre att punga ut med till läsarna (enligt formeln).
Tolkning 3: Du ska älska dina läsare med samma kvalité som du älskar dig själv. Vilket naturligtvis öppnar upp för ännu fler tolkningar… Typ Kvalité = innerlighet eller Kvalité = i handling (exempelvis motsvarande tappa upp ett varmt bad och sätta på riktigt ljuvlig musik).
Men nu har jag tröttnat på detta inlägg och tänker som en kärlekshandling till mig själv och till dig kära läsare sluta att älta om det här.
Puss och kram och annat kärleksfullt från mig till dig!
/Kerstin