Etikettarkiv: julkalender

Skrivtips 13

SKRIVTIPS 13: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

Varje år tänker jag: Nästa år ska jag vara i fas så jag kan vara med på NaNoWriMo. Det verkar vara helt sjukt bra. Att skriva ett första utkast till en roman snabbt snabbt (en månad) med lite härlig tävlingsanda och hejarop utifrån.

koncentrerad jobbarJag tror det funkar. Tror, för jag har inte testat än. Men nästa år…

Många etablerade författare ger ju ut en ny bok varje år. Jag tänker att det borde finnas någon sorts årsrytm, som följs. Lite som en produktionslinje. Ett datum när första utkastet ska vara klart och sedan följer en genomtänkt redaktör – omarbetning – redaktör – omarbetning – korr -etc – kedja. I ett sådant system kanske man slipper att undra om boken någonsin kommer bli klar. Eller inte…

Jag tycker det låter både trist och skönt. Blandade känlor, som till det mesta. Men jag tänker också, att man kan testa det mesta, för det är väldigt sällan det är som man tror.

Så nästa år ska jag försöka vara i rätt fas när november närmar sig…

Mitt skrivtips till mig själv (och andra) är alltså: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

 

Skrivtips 10

SKRIVTIPS 10: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten. – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet.

 Kerstin Önnebo och PaolaDet låter kanske självklart men det tog mig fem år innan jag fattade det, via manusförfattaren Paola Pellettieri (som går igenom Hjältens resa i avsnitt 057).

Jag är alltid på jakt efter den fungerande formeln som ska få mina romaner att fungera. Vid det här laget har jag plöjt igenom en halv arme berättartekniska modeller. Se dem i min playlist här. Jag gillar att ha modellerna som lins när jag tittar på existerande text, men än så länge har jag inte utgått från dem innan jag börjat skriva.
Ett av problemen med listor och scheman är att de är så klyddiga att hålla i huvudet. Speciellt om man har ett gäng av dem.
Min vän Paola säger att det inte går att skriva utifrån modeller. Man måste skriva utifrån sig själv om det ska bli bra. Skriva från hjärtat. Jag fattar ju att hon har rätt, naturligtvis fattar jag det. Men ändå. Jag vill ha något att hålla mig i, en liten liten ledstång.
”Det finns ingen ledstång i skrivandet Kerstin” säger Paola ”du måste acceptera det”. (typ)
Jag har inte accepterat det. Jag lutar mig istället mot min föreläsare Therese Granwald som säger (typ). Först måste man lära sig hantverket, sedan måste man släppa det.
Men även om Paola hävdar att man inte kan skriva med ledstång så ger hon mig några när jag tjatat ett tag. Den här har den stora fördelen att jag klarar av att hålla kvar den i huvudet. Trots sin enkelhet är den dessutom vansinnigt användbar och svår.
Mitt skrivtips (framtjatat från Paola Pellettieri) är alltså: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet. 

Skrivtips 9

SKRIVTIPS 9: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå (Maria Mounsbach) – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Lyssnar du på Ligga med P3? Maria och jag gick i samma klass på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje. Förutom att vara en av de roligaste människor jag känner så är Maria klipsk av bara helvete och har en härlig klump klokhet på det.

Kerstin ÖnneboI slutet av första årets utbildning började vi planera våra projekt inför tvåan då man skriver en roman (eller annat projekt) under ett läsår. Självfallet var dessa projekt samtal under många fikor och luncher.

Min vana trogen planerade jag många saker samtidigt. Ett triangeldrama över tre generationers kvinnor, social obekvämlighet, parodi på spiongenren, depression, föräldralängtan och lite kärlek och lyteskomik på det. Allt detta planerade jag att få plats med i en och samma roman.

Det var då Maria såg mig i ögonen och sa något av det klokaste jag hört ”Gör det enkelt i början, det blir komplicerat ändå”. Det ligger inte för mig att ta råd, så jag skrev min roman och försökte klämma in alla mina ideer, och splittrat och svårjobbat blev det. Ja jävlar i det.

Efter det året var jag lite mer mottaglig för rådet. Nästa projekt (denna gång på Lunds Universitets författarskola) utgick jag från ett enda ord: Vänskap. Och visst hade Maria rätt, det blev komplicerat nog ändå, efter hand som jag jobbade med romanen. Ja jävlar i det.

Så jag drar en kopia av Maria Mounsbachs råd: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Skrivtips 8

SKRIVTIPS 8: Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

När jag hörde Bodil säga det här första gången, trillade ett ton polletter ner i huvudet på mig. När jag hämtat mig så började jag omvärdera alla timmarna. Alla timmar i tentatider när jag skurat ugnen, klippt skyddspapper till hyllplanen, oljat in teakmöbler. Det var inte prokrastinering, det var förberedelser inför den svåra uppgiften. Att plugga.

Så många år jag dragit skämt på egen bekostnad och svurit högt över att jag inte kommer igång. Att jag låter det svåra bli näst intill omöjligt innan jag tar tag i det.

Bild: Emma Ode

Att göra något svårt kräver att man hittar långt långt in i fokus, och väl där gäller det att man har möjlighet att stanna i fokus tills man kommit någonstans med det svåra. Om fokus bryts så var ju ställtiden och allt fokuserande i onödan. För det är en krävande uppgift att ta sig in i fokus, det tar tid och kraft.

Vissa skriver när det finns möjlighet, en halvtimme om dagen. Kanske går man inte fullt ut ur fokus utan håller trådar och sammanhang i huvudet till nästa gång man sitter framför tangenterna. Själv behöver jag två timmar för att ta mig in i projektet och koncentration. Och då vill jag att det ska vara värt det.

Mitt skrivtips är alltså att Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

Skrivtips 7

SKRIVTIPS 7: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.

Precis som våra karaktärer så har vi olika mål och olika drivkrafter. Om man vet sitt mål blir det lättare att hitta vägen, om man vet sin drivkraft är det lättare att fylla på med rätt bränsle för färden…

Foto: Emma Ode
Foto: Emma Ode

Naturligtvis så kan ju resan bli både mer spännande och innehållsrik om man inte har ett bestämt mål, det kan jag absolut skriva under på. Men det där med bränslet är väl ändå ganska sant, eller?

Jag är ett typiskt yngsta-barn, med drag åt ensambarn. Följden av det är att jag är van vid situationer där man inte räknar med att jag ska ta ansvar för eller reda upp någonting, andra personer tar de viktiga besluten. Jag hänger med och om jag är tillräckligt medgörlig och söt så får jag uppleva stora ting. Charmig och flexibel är en bra strategi när man är yngst.

Ett annat minsting-syndrom är att jag vant mig vid stora applåder för små initiativ. Exempelvis satt hela släkten tyst och lyssnade när jag sjöng refrängen ”aj aj aj det bunkar och det bankar” (en dänga från 80-talet) säkert femtio gånger på rad. När någon till slut gjorde på ältandet blev det under storvulna komplimang-haranger.

När det spelades kort i vår familj så satt jag i vuxenknä och spelade ”i lag”. Det var underförstått att om jag satt lugn till spelets slut så skulle den stora uppgiften tilldelas MIG: Att sortera kortleken! Och det utdelades alltid generöst beröm för mitt storslagna arbete. Även att lägga ner alla korten jämt i fodralet och stänga det utan att skrynkla vare sig paketet eller korten gav snudd på ovationer.

Jag är alltså trygg i situationer där jag får vara underdog. Där jag får glida med strömmen. Få stora applåder för små insatser. Mycket trygg i sådana situationer.

Otrygg blir jag när det förväntas saker av mig eller när jag tvingas till ansvar. All kraft rinner ur mig när jag det står ett högt berg framför näsan på mig och ALLA ANDRA redan är halvvägs upp för det.

Alltså behöver jag pyttesmå delmål. Om ingen ställer upp på att applådera dem, så går det ganska bra att göra det själv.

Min resa vill jag göra med lätt ryggsäck, många reskamrater och på för mig nya stigar.

Så mitt skrivtips är: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.