SKRIVTIPS 16 (Inger Lundins budord 2): Du ska tro att just du har något att berätta.

Att anse sig ha något att berätta, det känns ju aningen förmätet. Samtidigt så berättar man ju saker dagligen. En del personer berättar till och med samma historier om och om igen och förväntar sig att folk ska lyssna.

Är det inte mer förmätet ändå, att dricka sig full, ta över ett helt sällskap och låta timmarna kravla sig fram tills folk får resa sig från bord.

I jämförelse med det och en hel del annat socialt påprackande som man dagligen ställs inför så är det väl ändå inte förmätet att skriva. Att ensam klura på en text i flera år och sedan erbjuda den till någon som man hoppas kan få ut något av den. Så att de kan läsa om de har lust.

Nej förmätet är det inte att skriva, inte heller att tro att det skulle kunna vara av värde för någon. Inte heller är det förmätet att tro att man har något att berätta. Eller att berätta det.