Sedan jag flyttade till Örebro har jag fått en (läs gärna flera) ny kompis (-ar). Kul grej med flyttar, att de inte sällan kommer med nya kompisar.
Vi sitter ibland och jobbar tillsammans, nu för tiden, den nya kompisen och jag. Det kommer upp en hel del olika sorters samtalsämnen när man tittar upp från datorskärmen och möter den nya kompisens sinne. Fortsätt läsa Jag har fått en ny kompis, och ska få ett nytt sinne
SKRIVTIPS 22 (Inger Lundins budord 8): Du ska vara uppmärksam på detaljer. Fortsätt läsa Skrivtips 22
SKRIVTiPS 17 (Inger Lundins budord 3): Du ska älska dina läsare så som dig själv. Fortsätt läsa Skrivtips 17
SKRIVTIPS 8: Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.
När jag hörde Bodil säga det här första gången, trillade ett ton polletter ner i huvudet på mig. När jag hämtat mig så började jag omvärdera alla timmarna. Alla timmar i tentatider när jag skurat ugnen, klippt skyddspapper till hyllplanen, oljat in teakmöbler. Det var inte prokrastinering, det var förberedelser inför den svåra uppgiften. Att plugga.
Så många år jag dragit skämt på egen bekostnad och svurit högt över att jag inte kommer igång. Att jag låter det svåra bli näst intill omöjligt innan jag tar tag i det.
Att göra något svårt kräver att man hittar långt långt in i fokus, och väl där gäller det att man har möjlighet att stanna i fokus tills man kommit någonstans med det svåra. Om fokus bryts så var ju ställtiden och allt fokuserande i onödan. För det är en krävande uppgift att ta sig in i fokus, det tar tid och kraft.
Vissa skriver när det finns möjlighet, en halvtimme om dagen. Kanske går man inte fullt ut ur fokus utan håller trådar och sammanhang i huvudet till nästa gång man sitter framför tangenterna. Själv behöver jag två timmar för att ta mig in i projektet och koncentration. Och då vill jag att det ska vara värt det.
Mitt skrivtips är alltså att Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.
SKRIVTIPS 3: Att skriva är alltid ett bättre val än än inte skriva. Även om det innebär att gå bakåt.
Vissa dagar känns det som om man inte kan läsa en bokstav av sin egen text utan att vilja kräkas på den. Allt är dåligt och allt behöver göras om, om det ens är lönt att jobba med romanen över huvudtaget.
I dessa lägen bör omdömet ifrågasättas. Och om omdömet får förtroende att fortsätta vid tangentbordet så bör det vara med tillägget att allt som slängs ska in i ett separat dokument i datorn, inte ner i den vanliga papperskorgen.
Med den brasklappen på plats fortsätter jag resonemanget.
Utgå från att beslutssystemen är kalibrerade, men det känns ändå som om texten inte fungerar. Då försöker jag tänka: Okej, idag är en dag när jag slänger mycket text (två gånger har jag slängt halva romanen) och det är ett stort steg framåt. Kanske en av mina mest produktiva dagar faktiskt. Ett genombrott. Nästa gång jag skriver nytt kommer jag skriva ur ett mycket bättre läge, för jag har bara det bästa att utgå från.
Även när saker rör sig bakåt, så rör de sig egentligen framåt. För att slänga text kräver att man gjort ytterligare insikt eller kunskap från det läge när man skrev den första gången. En insikt som gör att man tar ett beslut om att radera text. Att arbeta med text är alltså alltid ett arbete framåt, mot målet att förstå vad texten vill bli.
Alltså: SKRIVTIPS 3: Att skriva är alltid ett bättre val än än inte skriva. Även om det innebär att gå bakåt.
SKRIVTIPS 2: Att starta ett bokprojekt är oändligt stort – Så var mot dig själv som du skulle varit mot en älskad vän som startat upp ett oändligt stort projekt. Fortsätt läsa Skrivtips 2
Jag gjorde i ordning en lista med skrivtips till en skrivarkurs. Jag tänkte göra en liten serie här på bloggen med tipsen i utökat format.
SKRIVTIPS 1: Skriva är oändligt svårt – Så var mot dig själv som du skulle varit mot en älskad vän som höll på med något oändligt svårt. Fortsätt läsa Skrivtips 1
Är det inte löjligt? Att vara rädd för en text som man själv skrivit. Som man själv ska fortsätta att skriva på.
Herregud. Det är ju bara en text! Som förhoppningsvis ska bli en bok.
Just nu har jag mindre problem med att låta andra läsa mitt manus än att läsa det själv. Mer rädd för att jag själv ska tycka att det är skit, än att andra ska tycka det är skit.
Men det är just det där. Att detta är sista chansen. Att få till det. Att göra det bra. För sen åker det in på förlagsrunda. Och om det inte är bra då, så kommer ingen vilja ha det. Och då vet i fan om jag orkar skriva en till.
Men det är ju klart. Att jag inte kommer att ge upp. För det kan jag ju inte. Inte när jag bestämt mig och inte när jag satsat så mycket på det här.
En av de sista lektionerna på Lunds författarskola gick ut på att vi skulle göra en handlingsplan:
Ganska skönt ändå, att ha det där nerskrivet. Jag tror till och med att jag minns mina svar:
Hoppsan, där råkade jag visst överarbeta lite och göra en tredje punkt… blir inte så sällan på det viset.
Så där är handlingsplanen! Och jag tror minsann att det känns lite bättre med den i ryggen, lite mindre ”allt hopp är ute”…