Jag utlovade en serie! Här kommer nummer två i min serie av motsatser. Om du har fler kan du väl kommentera med dem, eller skicka till skrivarpodden på Facebook eller Instagram!
Jag ger dig ORD 2: Backa
När trollen är ute och hotar folk så blir vi i pöbeln uppmanade att vi ska backa dessa arma. Jag antar att det är ”backa upp” jag ska göra. Som i ställa mig bakom, lägga en trygg stabil hand på den utsattes rygg och därmed inge förtröstan om att personen placerad i skottlinjen inte kommer träffas av något hårt eller vasst. Om vi är många som backar samtidigt tänker jag mig att det bildas en rad av tunga individer bakom måltavlan, de närmsta med händer i ryggen som kanske tar personens tyngd om hen faller. Något sådan.
Men…
Min första impuls när jag hörde backa var: Nej jag har ingen lust att backa någon, inte ner i något dike, inte bakåt i utvecklingen eller tillbaka in i något led. Låt dem göra vad de vill, stå inte i vägen och för i helvete backa inte på någon enda människa! Inte ens om bilen är fullpackad, backspeglarna sönder och sikten skymd.
Kryptisk mening på det? De backade upp henne tills de backade över henne.
Nu äntligen har jag hittat mitt tredje ord, så att jag kan påbörja denna fundering i tre delar.
När jag skriver mina romaner sitter jag och småskojar med mig själv genom att skriva dubbeltydigt. Min introverta humor alltså. Vi roar oss bra tillsammans me, my self and I.
Nu har jag hittat tre ord som betyder sin motsats! Samlandet har nog tagit mig ett år, minst.
Jag ger dig härmed Ord 1: Driv
Alltså: Visst kan man väl säga så här om strebern på arbetsplatsen ”Fy fan vad hen ska hålla på och driva hela tiden, så jävla driven”. Alltså driva någonting framåt. Aktiv rörelse. Med synonymer som: putta framåt, kämpa på, målfokuserad.
Men… Alltid detta härliga men, jag tror nog att jag totalt tappat tillit för alla meningar som inte gör bryggan men… mot sin motsats.
Alltså: Man kan ju också driva omkring. På stan eller ännu värre som ett salongsskåp efter Titanic. (Just det, den utställningen skulle jag ju kolla in nu när den är i Örebro. Upp på wunderlist med den…) Poängen är att drivandet är totalt planlöst, utelämnat till vågor och gruppmentalitet. Utan riktning eller swung. Alltså: motsats till driv.
Han bara driver runt på sitt driv… kan då en kusligt klurig mening bli… helt i min smak.
I en tidigare bloggpost utlovade jag halvt, att jag skulle skriva om mina ”Tre önskade egenskaper”. Det är en grej som någon sommarpratare (2016 tror jag) sa att man skulle göra (min tolkning).
Till saken kanske hör att jag har en fallenhet för att snappa upp alla förbipasserande metoder för förändring av den jag är. Så fort någon presenterar en lista på åtgärder eller förbättringsförslag så hoppar jag ombord med hurrarop och påsar klirrande av champange-flaskor (den billigaste kopian).
Någonstans bland kickoff-festens konsekvenser brukar engagemanget hänvisas till äsch. Jag har för övrigt fått ett fantastiskt listsystem ”Wunderlist” och metod ”Getting things done” av en nyvunnen vän. Och därmed fått en helt egen lista dedikerad till metoder att omdana mig själv, listan heter ”någon-gång-kanske” och ligger längst ner av alla listor (där man mycket sällan befinner sig).
Tillbaka till bloggposten tema. I somras tog jag alltså fram en lista på tre önskade egenskaper som skulle ta mig dit jag ville (på inrådan från någon som är meriterad nog att få bli sommarpratare).
Nu ska vi se om jag kollat på dem tillräckligt ofta för att kunna dem utantill…. Jo:
Smart – Kalibrerad – Dedikerad
Jag har till och med tagit fram en flygvärdinne-variant av listan.
Smart (pekar elegant på hjärnan)
Kalibrerad (gör en svepande rörelse från hår till tår)
Dedikerad (kör med händerna från kroppens centrum utmed mittgången mot målet)
Jag har lite svårt att visualisera hur man elegant pekar på sin hjärna, men om man ska få in det i flygvärdinnegrejen så krävs det att det görs elegant. Däremot är jag väldigt nöjd med utmed mittgång mot mål-rörelsen som känns otroligt flygvärdinneaktig (förrutom att jag tror att flygvärdinnan alltid står med ryggen mot målet alltså flygriktningen vilket gör alltihop aningen sorgligt).
Är orden obegripliga även med flygvärdinnans eleganta förkroppsligande? Låt mig förklara varje ord för sig.
Jag känner ett visst obehag kring att skriva om mål och metoder att nå sina mål. Det känns själlöst och icke-författaraktigt. Vad det känns som är streber och över döda lik. Men faktum är att jag drömmer om att bli författare och då borde det väl rimligt att sätta upp det som mål. Eller? Något haltar i vokabuläret, jag känner det ända inne i magen. Och att göra listor för att ändra sina egenskaper känns även det haltande långt inne i magen. Skadan redan skedd, listan redan gjord. Lika bra att dra ut spöket i bloggen… Här kommer alltså tankarna bakom önskade egenskaper:
Smart (hjärna)
Här tänker jag, att om jag ska kunna skriva något som är värt att läsa (för någon annan än mig själv = min definition av författare) så måste det innehålla något. ”Smart” är alltså en fokusering på mina tankar och analysförmåga och vad de kan värka fram lärt att läsa/ ta till sig.
Kalibrerad (hela jag)
Det jag skapar med hjärnan blir mediokert om inte hela jag (kropp, konfliktnivåer, arbetsbelastning, sömn, fokus, input och output, familjeliv, vänner, glädjeämnen, naturvistelser etc.) är i okej skick. Alltså måste hela jag kalibreras, så att alla beståndsdelar av mig är på rimliga nivåer.
Dedikerad (hela jag mot målet)
Om jag ska röra mig mot mitt mål (får fortfarande lite illamåendekänslor av ordet mål), så måste jag anstränga mig och jobba på. Inte nog med det, jag måste även jobba med saker som leder i rätt riktning… Vilket är en utmaning (synonym med det numera utdöda ordet problem).
Sommarprataren sa även (som jag minns det) att man skulle sätta upp listan någonstans där man såg den ofta, gärna first thing i the morning, spegeln exempelvis. Hahaha, tillåt mig skratta (länge och gällt). Hade jag satt listan på min spegel skulle dels de andra i familjen ha synpunkter och frågor, dels skulle den där magiska självuppfyllelseprocessen ta längre tid än jag kommer befinna mig i existerande form.
Jag var bra mycket smartare än så (tillåter jag mig själv att tycka med ett härligt rus i magen). Jag fotade nämligen istället listan och la som bakgrund på telefonen. Haha, smart – eller hur!
Vad tror du? Har jag någon chans att göra smart – kalibrerad – dedikerad till en självuppfyllande profetia? Eller bör jag fylla first thing in the morning med något annat? Och hänvisa smart – kalibrerad – dedikerad till Någon-gång-kanske-listan längst ner i Wunderlist…
Sammanfattning av tidigare tre blogginlägg: Det blev ett barn i mitten av min författardröm.
Som nybliven mamma (igen), mitt i en utbildning och dessutom mitt i första utkastet av tredje romanen. Med en karriär på stå så kändes det som superläge att dra igång ett nytt projekt (läs gärna medelålderskris).
Som tidigare konstaterat så är en föräldraledighet en perfekt deadline. Denna deadline var att få igång podcasten om skrivande som jag funderat på länge. Det fanns många underbara podcast på ämnet skrivande, men de var på engelska/amerikanska. Inte en enda på svenska, och den saknades verkligen (enligt mig)!
Jag hade varit högkonsument på podcast i många år och visste precis vad jag gillade och vad jag ville göra. Men att göra det… var mycket svårare än vad jag någonsin trott. Nu, två år senare börjar jag känna att jag hittat fram till mitt format.
Det är en av de underbara sakerna med en podcast, att den är flexibel och att formatet kan växa fram efter hand som man jobbar med den. Då jag gör den själv kan jag gå fullt ut i min vision och övertygelse i varje steg. Jag behöver inte be om lov eller råd.
Så nu var podcasten igång, och började gå åt det håll jag pekade. Och familjelivet rullade på. Och vi flyttade fyra gånger på ett år. Så hur gick det med skrivandet då? Ja herregud, det här med skrivandet…
Sammanfattning av förra egotrippen: På folkis tillbringar jag dagarna med hälften så gamla litterära genier. Det finns sämre skäl att vilja stanna.
När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både mer utbildning och mer plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mera plats för mig själv. Alltså var jag inte ett dugg redo att gå tillbaka till att sälja svindyra halvtimmar.
Valet blev ”Lunds Universitets Författarskola”. För att det låg i Lund och för att det var på universitetsnivå. För hur mycket jag än älskade människan i fokus och följ ditt hjärta så kröp längtan efter tunga föreläsningar och hårda krav under huden på mig. Behovet av någon eller något som piskade på, en extern kraft, för att min författardröm skulle kunna bli något annat än svävande fluff och på sikt övergå till ångest eller bitterhet (troligtvis båda samtidigt).
Ett drygt decennium tidigare kämpade jag mig till en Fil Mag i matte och fysik på samma universitet. Nu var det dags för humaniora, vilket uppköp! Från trånga mörka korridorer till SOL! Extroverta drömmare blandat med krassa journalister och världsvana världsförbättrare (läs SIDA och sånt). Inte nog med det, på författarskolan hittar man programmerare, skådespelare, ingenjörer, cirkusartister, schackproffs, lärare, dansare, bibliotekarier osv. Jag har för vana att göra teser kring allt och jag har inte mindre än två teser om varför det inte var en enda läkare, tandläkare eller plattläggare i mina årskullar, men det kommer jag inte till i det här inlägget…
Tydligen hade de misstolkat mitt ansökningsprov (ett urklipp från följ-ditt-flow-skolan) för de gav mig en handledare som ENDAST tar sig an barn och ungdomsförfattare… Vi hade ett intressant första möte när han läst mitt första utkast, till en chick-lit.
Efter det frågade jag en beläst vän vad en chick-lit egentligen är. Då jag fick svaret ”Tjej mellan 20 och 30 i huvudrollen och massor av shopping” så gav jag upp genren. Jag känner mig otroligt förbi 20 och min erfarenhet av shopping sträcker sig inte förbi Indiska och H&M (framtida projekt). Känner på mig att det kräver mer research än så.
Jag frågade även den beläste vännen vad en feelgood var och har i skrivande stund glömt svaret. Men det måste ha varit okej för jag bestämde mig för att köra på det, feelgood alltså. I den pågående undersökningen bland de som läst manuset så är svaret på frågan vad det är för genre? ”Något psykologiskt… En psykologisk…” lång paus ”En psykologisk någonting kanske”.
Jag tycker svart feelgood är en snygg genre.
Författarskolan i all ära, men respektingivande var den, så jag passade på att planera in ett barn efter en termin så jag skulle ha lite mer tid på mig (ganska stor förvrängning av det sanna skälet), och hinna vänja mig vid pressen innan jag skulle lägga upp romanen för examinering.
Och jag ansåg en föräldraledighet vara ett perfekt tillfälle för en deadline…
Sammanfattning förra ego-postningen: Året är 2009. Jag jobbar järnet, har precis fött barn och inget förlag vill ha min första roman…
Så vad gör man när man skriver som en gråsugga? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med: ”Du har inte funderat på Folkis?” ”På vad?” svarade jag nog. Kanske förtydligade han: ”Jag tror du skulle må bra av folkhögskola.”
Han fick agera min tillfälliga Gandalf och så gav mig ut på de farliga vägarna mot ”Bree” (läs Svalöv).
Jag mådde väldigt bra av Folkis. Där fanns det tid och rum för att landa, fokusera om och värdera om. Första året satt jag och hoppade på stolen när vi i tur och ordning fick ordet för att lätta våra hjärtan, och herre gud vad långt tid demokrati tar. Hela mitt jag skrek efter toppstyrning, och jag svor långa inre monologer när jag räknade timmar som jag kunde ha debiterat som konsult istället för att planera uppläsningar som ändå ingen skulle komma på.
Men redan andra året började jag fatta både pay-it-forward, hen och att man ska vifta med händerna när man håller med någon.
Jag fick tag i något nytt inom mig. Som 30+-are var det en monster-kick att få hänga hela dagarna med 20+-are. De drog definitionen av feminist, ett ord som jag endast tagit i min mun i skämtform. Och jag nickade instämmande (hoppas jag verkligen att jag gjorde). Skolans lugn och klasskompisarnas energi gav mig ett helt nytt verktygsset. När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både utbildning och plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mer plats för mig själv…
Skrivandets hantverk fascinerar mig. Det är en bra grej att ta till när texten inte flyter genom fingrarna, att arbeta från det tekniska hållet istället.
Personligen (jag vet att det finns andra versioner) så delar jag upp text i fyra kategorier. Berättande, gestaltning, dialog och inre monolog.
Jag tänker på karaktärers utseende. Hur mycket ska man ge och varför? Spelar det någon roll för läsaren om karaktären är lång, kort, mörk, ljus, midjesmal eller mandelögd?
I en del romaner får man dem beskrivna som utifrån ett foto, med kläder och allt (eller utan). I andra sägs det ingenting, inte ens om det är en han, hon, hen eller den.Fortsätt läsa Läsarens Arn som Galadriel→
Jag visste inte att det var smart när jag gjorde det. Men det är nog det smartaste jag gjort i mitt liv. Satt upp romanen på väggen. Fortsätt läsa Författardrömmen på väggen→
Jag inledde hela skrivarpodden med att kolla nära på Gösta Berlings saga. När en text är så spännande och intensivt så blir man ju väldigt sugen på att lista tekniken. Eller hur?
“När jag började på Fridhem trodde jag att alla hade läst Brott och Straff.” säger min skrivarvän Sanna. “sen var det bara en i klassen som gjort det, typ”.
Det sägs att alla känner sig som en bluff och går runt och väntar på att bli avslöjade. Det får ju bara inte att det är sant, så urbota sorgligt det skulle vara. Helt världsligt skulle det väl vara bättre om det bara var jag som kände så, konstant. Om man skulle dela upp sitt livs minutrar i högarna “genuint självförtroende” och “bluff”, skulle 95% av min vuxentid komma i den senare av de två. Barndommen är något annat, helt annat. Då var det en självklarhet att man inte kunde något. Jag tror att jag ständigt försöker komma tillbaka till den där positionen, att ingen har några förväntningar. Att få hoppa upp som gubben i lådan till dundrande applåder. Är det det som är att vara en Underdog. Eller är det bara barndomen som kommer med dundrande applåder?Fortsätt läsa Oärlighet i skrivandet→
Alla vill ha exponering, gärna i papperstidningar eller TV. Men hur gör man?
Marie Hagberg har blivit intervjuad i media över 1500 gånger! Jobbat som PR-konsult och startat upp en tjänst som syftar till att journalister och nyhetsbärare ska hitta fram till varandra.
Jag frågade henne vad det är som gäller. Hur tar man kontakt på ett snyggt sätt? Och vad är det journalisterna vill ha, och i vilken förpackning. Så att säga.
Jag älskar pappersrullen som farmor gav sjuåringen. Brukar själa till mig en rejäl bit tomt fint papper när jag är själv och inte reder ut romantankarna i huvudet. Fortsätt läsa Går det att mindmapa en roman→
Albert Bonniers ger ut runt 100 titlar per år, inräknat stallförfattarna. Förra året var det många debutanter, alltså en handfull. Dessa gallras ut ur spontanhögen som varje år uppgår till mellan 1000 och 2000 manus.
Rebecca Cronsten är koordinator för detta arbete och samlar varje vecka manusgruppen för att gå igenom de nyinskickade manusen. Och varje vecka skickas något av dem vidare till lektör för läsning från pärm till pärm, ibland går upp till tio manus ut till genomläsning.
Hör Rebecca berätta om hela processen och om Bonnierförlagens arbetsvardag.
För ett tag sen fick jag erbjudandet att bli intervjuad på Charlotte Cederlund blogg. Jag återpublicerar inlägget nedan. Eller så kan du läsa det i original här.
Hej Kerstin, berätta lite om dig själv och om Skrivarpodden!
Hej! Först: Tack för att jag får gästblogga hos dig. Det här är min bloggpremiär, så det här är ju grymt spännande…
Jo Skrivarpodden. Jag har faktiskt en tagline, det sägs att man ska ha det… “Skrivarpodden – En podcast om skrivandets hantverk och bokens väg från drömmare till läsare.” och där tycker jag att jag fått med det mesta.
När jag började var jag inspirerad av “The writing show” Jag gick igenom olika dramaturgiska modeller och pratade böcker ur ett feministiskt perspektiv. Men nu, två år senare, har podcasten utvecklas till en intervjupodcast. En följd av att jag själv använt den på samma sätt som jag vill att den ska bli använd av lyssnarna: som ett sätt att umgås med andra med författarambitioner och för att skapa ett sammanhang till det ofta mycket ensamma arbetet med att skriva. Skrivarpodden är nästan hela mitt sociala umgänge nu för tiden.
Vad fick dig att starta en podcast?
Jag hade funderat på podcasten länge när jag startade den för två år sen. Redan då fanns det en uppsjö med underbara poddar på ämnet kreativt skrivande, men alla var amerikanska/engelska. Jag tyckte det var så synd att det inte fanns på svenska, om svenska författare och branschförhållande. Jag har haft podcast som mitt primära mediakonsumtionformat i snart tio år så var det så underbart när jag äntligen bestämde mig för att våga göra min egen. Nu är Skrivarpodden min lilla älskling och en så stor del av mitt liv, att jag inte riktigt förstår vad jag gjorde och tänkte på innan jag startade den.
Vad är ditt mål med Skrivarpodden?
Det är så luddigt och odefinierat, precis som mitt skrivande. Vad vill man med det ena och det andra, ingen aning! Men samtidigt är det glasklart! Jag vill kommunicera, både med mina texter och min podcast. Jag vill vara en del av världen, och vill att världen ska vara en del av mig. Sammanhang helt enkelt!
Hur väljer du ämnen till podden?
Det är slumpmässigt och spontant. De flesta jag tar kontakt med är tips från vänner eller författare till böcker som jag läst och uppskattat. Ibland tar jag bara en yrkesroll vars perspektiv jag vill höra, googlar och ser vad som händer. Jag älskar förstagångsmöten, speciellt när man har något specifikt att sitta ner och prata om. Supernervös innan första handslaget, och superlycklig vid sista.
Vilken av alla intervjuer du gjort har varit roligast att göra och vilken har varit svårast?
Nästan alla möten är mysiga och givande, jag tar ju kontakt med personer som har väckt en positivt klang inom mig, och vi pratar om saker som intresserar oss båda. Väldigt goda förutsättningar helt enkelt.
En del möten blir märkliga. En gång tog jag kontakt med en person som drev ett eget företag som jag antog hen brann för. Så var inte fallet. Intervjun blev superkass, allt blev superkass. Jag har inte lagt ut intervjun.
Om jag ska välja ut en höjdpunkt skulle det exempelvis kunna bli Beate Grimsrud. Hon är en så spännande person, och hennes “Jag smyger förbi en yxa” nockade mig. Dessutom var jag inbjuden till hennes hem och hon berättade en massa spännande saker off-record. Men det är mer regel än undantag…
Den svåraste intervjun var din intervju… Jag var ofokuserad och hade superdålig koll på ämnet “action-scener”. Jag ställde konstiga frågor och sa ännu konstigare saker. Men du berättade på bra, och det kommer att bli super när jag klipper bort mig själv ur ljudfilen.
Vem skulle du helst vilja intervjua och om vad, om du kunde välja helt fritt?
Jag älskar Elise Johansson. Jag vill att mina gäster ska välja tema så att det är något som triggar dem. Och jag har ju ingen aning om vad som triggar Elsie, men det som triggar mig när jag läser henne är närheten till karaktärerna, och detaljerna.
Vad är det svåraste med att driva en podcast?
Det är inte alls svårt. Det är just enkelheten i mediet som är så tilltalande. Dock tar det väldigt mycket tid, och det kan ju bli en svårighet ibland. Då sänker jag nivån, omformulerar upplägget, eller ber om hjälp utifrån. Jag har som ambition att läsa hela författarskapet innan jag gör en intervju, men det får jag slira på lite då och då. Ibland är det svårt att hitta in till djupet, angelägenheten i samtalet, speciellt om någon är stressad, men om man tar till ordentligt med tid så brukar det lösa sig. Klippningen kan vara en utmaning, men ju mer jag klipper ju bättre blir grundarbetet med att lägga upp samtalet på ett vettigt sätt. Allt är träning…
Tommy forskar i Narratologi vid Örebro Universitet. Jag åker till hans kontor för att förstå mig bättre på ett och annat som har med berättandet att göra. Vi pratar om röst och berättarperspektiv. Och varför det finns så många ord. Fortsätt läsa 053 Narratologi med Tommy Sandberg→
Två böcker ute, sägs det, så får man göra det. Kalla sig författare (och gå med i författarförbundet).
Jag snubblar ibland, råkar säga att jag är DET fast jag inte släppt en enda. Nej i mitt fall får man säga att jag skriver, nej, nej absolut inte får jag sedan förtydliga när när de utgår från att jag är journalist, jag skriver romaner men jag är inte utgiven än. Ska du bli författare? frågar de då med glimten i ögat, som om det är ett skämt. Ja, så är det. Då dör samtalet, i ren förundran över min naivitet.
Vad är det som är så laddat med epitetet? Varför kan man inte bara tänka på det på samma sätt som en juriststudent planerar att hen ska bli domare. Den vägen är också lång och arbetsam.
Det uppfattas till och med ofta förmätet att säga att jag vill bli författare. Ibland vågar jag inte ens stå för att jag drömmer om att bli författare. Drömmer! Är inte det en rättighet, nästan en skyldighet! Att drömma om stora ting.
Sanna Lindroth och Maria Maunsbach, två av mina vänner från Fridhems skrivarlinje berättar att de känner en lättnad över att ha påbörjat en vanlig utbildning, som de kan hänvisa till när folk frågar. En klädsam mantel av anspråkslöshet. Sen får de smygkämpa mot sin dröm på stunder som blir över. Lyssna på vårt samtal här.
I detta avsnitt intervjuar jag Stina Larsson på Poeten på Hörnets scen. På självaste Världsboksdagen! Ett jättetrevligt samtal mitt i bokaffären inför mysig publik.
Vi pratar om att skriva olika sorters text. Att förlag och djupsamarbete med illustratör.
I detta avsnitt intervjuar jag från MEGs grävscen Frida Edman som är affärsutvecklingsansvarig för Bokmässan och Mediadagarna. Vi pratar om bokmässans guldkorn, vart litteratur är på väg och vem som driver dess agenda. Och mycket mer.Fortsätt läsa 051 Bokmässan med Frida Edman→
Det är ju alltid där man landar, när man diskuterar skrivande. Att enda alternativet är att skriva utifrån sin övertygelse och sitt hjärta. Varje person (och varje verk) är unik.
Det låter självklart i mina öron. Men det finns ett men: Jag har så sjukt svårt att göra eller tänka något alls, om jag inte har en mall, en metod, en teknik. NÅGOT att utgå från.
Jesper Åström är digital taktiker och i dagens avsnitt berättar han om hur man gör en lyckad lansering, bygger personligt varumärke och använder sina olika kanaler. Fortsätt läsa 050 Digital taktik med Jesper Åström→
Jag utlovade en serie! Här kommer nummer två i min serie av motsatser. Om du har fler kan du väl kommentera med dem, eller skicka till skrivarpodden på Facebook eller Instagram!
ans där man såg den ofta, gärna first thing i the morning, spegeln exempelvis. Hahaha, tillåt mig skratta (länge och gällt). Hade jag satt listan på min spegel skulle dels de andra i familjen ha synpunkter och frågor, dels skulle den där magiska självuppfyllelseprocessen ta längre tid än jag kommer befinna mig i existerande form.
