Sammanfattning förra ego-postningen: Året är 2009. Jag jobbar järnet, har precis fött barn och inget förlag vill ha min första roman…

Så vad gör man när man skriver som en gråsugga? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med: ”Du har inte funderat på Folkis?” ”På vad?” svarade jag nog. Kanske förtydligade han: ”Jag tror du skulle må bra av folkhögskola.”

Han fick agera min tillfälliga Gandalf och så gav mig ut på de farliga vägarna mot ”Bree” (läs Svalöv).

Jag mådde väldigt bra av Folkis. Där fanns det tid och rum för att landa, fokusera om och värdera om. Första året satt jag och hoppade på stolen när vi i tur och ordning fick ordet för att lätta våra hjärtan, och herre gud vad långt tid demokrati tar. Hela mitt jag skrek efter toppstyrning, och jag svor långa inre monologer när jag räknade timmar som jag kunde ha debiterat som konsult istället för att planera uppläsningar som ändå ingen skulle komma på.

Men redan andra året började jag fatta både pay-it-forward, hen och att man ska vifta med händerna när man håller med någon.

Jag fick tag i något nytt inom mig. Som 30+-are var det en monster-kick att få hänga hela dagarna med 20+-are. De drog definitionen av feminist, ett ord som jag endast tagit i min mun i skämtform. Och jag nickade instämmande (hoppas jag verkligen att jag gjorde). Skolans lugn och klasskompisarnas energi gav mig ett helt nytt verktygsset. När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både utbildning och plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mer plats för mig själv…

fortsättning följer i del 3