Kategoriarkiv: författardröm

Redigering – steg 1 – kolla storyn

Idag ska jag börja skriva, eller rättare sagt jag ska börja en ny omgång redigering.

att läsa böcker ger skrivtips och skrivteknik till redigering av den egna romanen
Förväntar mig en uppenbarelse
Foto: Emma Ode

Jag har flyttat fram det, om och om igen. Först ” till hösten”, sedan ”efter bokmässan”, sen ”så fort jag plöjt genom mailkorgen och att-göra-listan något så när”.

Idag är dagen när det inte finns akuta eldar kvar att släcka. Dvs DAGEN när jag ska öppna manuset igen… Det ligger utskrivet på papper i en fysisk plastmapp. Det finns anteckningar från en läsare (som lyckligtvis både är manusförfattare och min vän).  Och som en sockrig ros på princessbakelsen så fick jag nu på morgonen en strategi för redigering från en av mina favoritpodcastar: ”skriv en bestseller”. Så här:

  1. Kolla berättelsen (dramaturgi, röd tråd, start och mål)
  2. Stryk det som inte ska vara med (stycken inte ord)
  3. Flytta runt (kapitel, scener, stycken)
  4. Skriv till det som fattas (karaktärsutveckling, miljöer)
  5. Skriv om det som behöver skrivas om (tempo, scener, personer)
  6. Finlira (språket, ton, planteringar)
  7. Maxa (?)

Alltså: man ska göra en sak i taget i ordningen ovan i motsats till ”allt på samma gång” (min bästa gren).

Jag tycker listan och resonemanget verkar så vettigt att jag på allvar ska försöka hålla mig till listan.

Med andra ord så ska jag kolla berättelsen idag. Och jag vet med mig att ”dramaturgi” och ”röda tråd” det är min sämsta gren. Utifrån alla lektörsutlåtanden jag fått i samband med refuseringar…

Så nu kör jag! Kolla att berättelsen håller! Tjoho, here we go!!! Ska bli härligt att jobba med skrivandet igen även om jag är rejält rädd för romanen i det här läget…

p.s. Just nu vet jag inte vad som ingår i ”maxa” men om jag någonsin kommer ner till punkt sju i listan för redigering så tror jag att jag insett det då. Annars skulle man ju kunna lägga en liten fråga till podcasten.

Kalibrerad – Dedikerad – Smart

Det är ju så himla lätt att organisera, systematisera, generalisera, strukturera. Göra snygga mappar med snygga etiketter och placera snyggt i bokhyllan. Men sen…

Sen kör jag, fullt ut… hårt, härligt.

Sen tar det slut. Motivationen, inspirationen, ambitionen. Och kvar blir ett hål, och i det hålet börjar jag leta efter något att ta tag i, hålla fast i, hålla på med. Jag hittar något att organisera, systematisera, generalisera, strukturera.

Så även denna gång. Hur ska jag strukturera, inpirera, motivera mig själv tillräckligt för att ta mig vidare även efter att jag kört slut på allt bränsle… Man skulle ju kunna testa lite eco-driving.

Okej, för att kunna eco-drivea mig själv fram till nästa mack (hur långt bort som helst) så behöver jag… hrmf… tänka tänka tänka…

Kalibrera mig (eller min körning). Hela maskineriet måste vara kalibrerat. Det räcker inte med en superstark motor om bensintanken läcker, eller däcken är blankslitna eller växlarna skitit sig (mina bilkunskaper är obefintliga påminns jag just nu, borde valt en annan liknelse märker jag). Fixa läckan, fixa däcken, fixa växellådan, använd valutan så att allt kommer på samma nivå, ingen botten ingen topp…

Dedikera mig (eller min körning). Jag måste tillräckligt gärna vilja fram för att orka hålla mig vaken och trycka på gasen och kanske till och med styra lite. Annars blir det ju bara att jag kör av vid en lågpriskedja med WiFi… igen…

Smart (eller min körning). Jag måste ju ha någonting med mig i bilen, så att resan är värd. Kanske är det bara jag själv som ska levereras till vännen, i så fall bör jag vara utsövd och fokuserad vid leverans. Eller så har jag med mig ett fång rosor, i så fall är det ju bra att ta med dem. Eller har jag lovat att ta med mig pizza? Då kan det vara läge att ringa in en beställning och slå upp adressen.

Alltså. Om jag vill åka ut på äventyr, och ecodriva mig hela vägen fram till slutmålet tror jag att det är det här jag ska göra mig. Så jag skriver det på telefonen…

Kalibrerad – Dedikerad – Smart

Skrivarpodden på Bokmässan

Visste du att Bokmässan startade som ett årsmöte för bibliotekarier? Jag fick en tjock grann bok om mässan när jag var där och snackade lite. Satt och bläddrade hela vägen från Göteborg till Halmstad, så jag vet en hel del nu för tiden.

Första gången jag var på bokmässan var mitt första året på Fridhems skrivarlinje. Jag köpte seminariekort (superbilligt när man är student) och blev tokförälskad.

Tokförälskad i att få höra kloka och underbara personer diskutera romaner, skrivande, skrivprocess, livsfrågor.

Och är man uppvuxen på ett fält mellan Trelleborg och Ystad så är man inte särskilt frotterad med kändisar. Jag blir fortfarande förundrad över att de finns på riktigt varje gång jag får syn på en. Och att de ser precis helt normala ut.

Ursäkta, jag förbisåg… En gång kom Björn Källman in på cafet jag där jag sommarjobbade och han fikade i sällskap av två tjejer och de verkade ha väldigt roligt tillsammans. Jag kom aldrig underfull med vad i den historien som jag skulle lägga tonvikten på. Men det hindrade mig inte att berätta den, för varenda Trelleborgare och omnejder. Så även idag tydligen…

Bort med Källman in med Bokmässan. Böcker, intellektuella samtal, feminister i vartannat hörn och en drös kändisar. Härligt värre.

Sedan tre år tillbaka är jag även på scen på bokmässan. Och då njuter jag i fullo.

Första året: 1 intervju på scen. Andra året: 2 intervjuer på scen. Tredje året: 8 intervjuer på scen!!! Vad tror ni om nästa år?

Så nu läser jag så ögonen nära på trillar ur sina hål, för åtta författarskap är en väldans massa text. Dessutom är långsam-läsning fortfarande min ständiga gyttjegrop.

Kom förbi scen ”Cafe Skriva” på bokmässan. Jag gör två intervjuer om dagen, och de är en timme vardera så det blir svårt att inte tajma mig…

Om du kommer fram och säger att du läst ett inlägg på min blogg och att du gillar skrivarpodden så ska du få en tröja med skrivarpoddens logga på!

Hoppas på att ses där!

dramaturgen tittade på romanen

Dramaturgen tittade på min roman om Nora, och vad hittade hon väl där…

Jo hon hittade en svag dramaturgi… suprise… tja, kanske inte så mycket överraskning över det. För det är nämligen vad vartenda refuseringsbrev säger om mina romaner. Intressant språk, spännande karaktärer men svag dramaturgi…  eller ”ingen röd tråd” vilket jag tolkar som exakt samma sak.

Det är så väldigt märkligt: att man (läs jag Kerstin Önnebo) kan stå och råda andra om och om igen (i exempelvis en podcast) om att såhär och sådär funkar dramaturgi. Men när det kommer till ens (min) egen jäkla roman så är det som om allt det där kunnandet och tyckandet lägger sig i en likkista och stannar där tills det åter är dags att titta på någon annans alster.

 

När ska jag lära mig av mig själv? (eller gärna någon annan för den delen, kanske lättare att ta råd utifrån…)

Dramaturgen sa ”Varför?”, ”Varför gör Nora ditten?” och ”Varför gör Nora datten?”. ”Jag förstår inte Nora”, ”Jag förstår inte VARFÖR Nora gör det hon gör”. ”Vad har Nora för mål?” ”Vad driver henne?” och så försökte dramaturgen säga samma sak på ett femtiotal sätt till så jag liksom skulle förstå. Och här sitter jag, en vecka senare och tänker… ”Vad är det för fel på berättelsen om Nora??? Vad ska jag göra med den?”

Ja, jag skulle ju kunna ta och lyssna  på ett av skrivarpoddens tre avsnitt om ”Hjältens resa” exempelvis… eller något av alla de andra avsnitten om dramaturgi… eller läsa någon av mina anteckningar från författarskolan…

Eller bara sätta mig ner med manuset och besvara frågan VARFÖR.

Drömma – Driva – Dansa

När man som jag springer omkring på en massa vägledningar och nätverkande så har man ju den stora ynnesten om att få prata om sig själv ungefär hela tiden.

Det är absolut en av de största fördelarna med att vara företagare. Borde beskattas.

Vilket för mig in på: Allitteration (Borde Beskattas)

När man ska ta fram mål, riktning, värdeord och liknande för det man håller på med så blir det ju väldigt lätt på det viset. Att man vill allitterera.

Till råga på allt så har jag skaffat mig en ”kollega” (någon som jag snackar jobb med) som är retoriker och hon har till råga på allt öppnat mina öron för podcasten ”Retoriskt” och nu har allt plötsligt även blivit tretal…

(Författarskolans föreläsningen ”stilfigurer” bredde ett extra lager på allitterations- och tretalsfixeringen)

Alltså: Numera förklarar jag det mesta på allittererat tretal. Min senaste:

Drömma – Driva – Dansa

Jag är inte riktigt nöjd med ”dansa” men har man väl allittererat iväg två så är det svårt att nöja sig.

I de flesta situationer bör man ju öppna och stänga starkt. Så rent retoriskt borde jag sätta den svagaste punkten ”dansa” i mitten. Men… Det blir något vajsing på kronologin. Först drömmer man, sen fortsätter man drömma och börjar även driva, sen slutligen: Fortsätter man drömma och driva men lägger även till dansandet (så fort det finns något att dansa över.)

Jag tänker också att det är väldigt fint att ha pur glädje i början och slutet, och lite jävlar-anamma i mitten. Lite symmetriskt och så… Fast rent symmetriskt, så skulle det ju vara fem-bokstävarna i början och slutet och sexan i mitten…

Men jag gillar grymt dubbelheten i ”Driva”. (Se mitt tidigare inlägg om det). Är det inte sjukt coolt att i ett företag (eller livet om man så vill) så är det av högsta vikt (enligt mig) att driva på ordentligt, få saker att hända, fylla motorerna med bränsle och köra tills magen kittlar. Men samtidigt: Är det av exakt samma högsta vikt, att driva omkring. Ta sig en god titt på världen och låta den föra en dit den vill. Bara lägga sig på ytan, göra sig till ett med underlagets rörelser, ge akt på vädret och lyssna till varje knäpp utanför grundpulsen.

Så min vän, kom med mig, det är dags att allitterera i tretal. Låt oss

Drömma – Driva – Dansa

Författardrömmar

Julen 2003 började jag skriva romanen. Den blev inte klar som beräknat. Tidsuppskattningen för skrivandet hade jag gjort utifrån tesen att en bok skriver man lika snabbt som man kan trycka ner tangenter.

Jag har en gång i mitt liv fått underkänt i ett skolämne: skrivmaskin. Skrivmaskin ja, sådana utan sladd eller mus. Det hade vi en kurs i när jag gick i högstadiet, som del av svenskan! En terminen avslutades med att vi skulle skriva alfabetet på tid. Jag hade hittat en snygg liten tidsbesparare. Bokstäverna fgh ligger bredvid varandra, både på tangentbordet och alfabetet, så jag slog an dem ungefär som en drill på pianot. Den drillen tyckte fröken var fusk – underkänt alltså.

Följden av denna förnedring var att det första jag gjorde när jag kom inför en dator var att lära mig skriva perfekt på tangentbordet. Jag skriver därmed snabbt, och trodde mig därför om att skriva en roman på en julledighet.

När jag insåg att jag grundat min tidsuppskattning på en felaktig tes satte jag ihop en ny. Att skriva en bok tar lika långt tid som att tänka den. Det är bara att tänka en historia, och skriva ner den samtidigt. Men det är svårt att tidsuppskatta tänk. Då kom jag på att tänka och läsa borde ta lika långt tid för det är liksom samma sak (fast olika). Slutsats: Jag skulle skriva en bok på samma tid som jag läser en bok.

Jag läser långsamt, jättelångsamt. Men inte sååå långsamt. 2009 var romanen skriven. Dvs det jag senare lärt mig heter första utkastet var skrivet. I triumf och hybris printade ut den, knöt ihop buntarna med vackert sidenband och skickade i dyra kuvert.

Sen kom chocken. Ingen ville ha den. Ingen ville ha den! Det tog några år att smälta.

Men jag har ju lärt mig ett och annat i Köpingeskolans skrivmaskinssal. Om ens drillar ger en underkänt får man lära sig hantverket. Så nya textutkast, nya dyra kuvert och några månader senare var jag inne på Fridhems skrivarlinje. Två år med skrivande på helfart, tänkte jag, det är luuungt.

Ingen ville ha den romanen heller, tänka sig. Det började bli lite pinsamt att min julledighet liksom varat över nio år. Det projektet… var kanske när allt kommer omkring en Författardröm. Och på den byggde jag skrivarpodden som skulle lära mig allt det som jag inte lyckats lära mig på annat håll. Så nu far jag Sverige runt och frågar författare efter författare samma fråga. Hur gör man? Hur skriver man en bok?

Och de svarar.

så kom vi till sisten

Nu har jag nått vägens slut i min lista av motsatsiga ord. Hemulen sa något mycket viktigt i frågan kring samlande och olycka. Sedan började han gå omkring med förstoringsglas i Muminmammans trädgård, känns som en hobby för mig. Om man får sylt hela vintern…

Jag ger dig ORD 3: Match

Detta ord uppmärksammade kära retorik-Klara mig på när hon läste ett sälj-email som jag skrivit.

Meningen löd något i stil med Jag tror att du och jag kommer att bli århundradets match. I mitt huvud matchade jag och min blivande kund varandra som jeans och högklackat ungefär. Eller Rött-rosa-orange (fast då får man trycka in projektet också för att få till ett snyggt tretal), eller kostymväst matchar uppkavlade skjortarmar.

Men Klara hävdade att det gick att missförstås. Som om rosa-rött-orange skulle gå att missförstå… Lätt förolämpad å mina favoritfärgers skull läste jag en gång till, och tänka sig retorikexperten hade koll på orden. Jag kan medge att match också går att associera mot Foppa och halsdukar städers namn på. Plasthattar med horn och förkorta T-shirts.

Det var då jag omformulerade mig. Jag är inte redo för århundradets match än…

Klurig mening på den? De matchade varandra , från topp till tå.

Nästa upp!

Jag utlovade en serie! Här kommer nummer två i min serie av motsatser. Om du har fler kan du väl kommentera med dem, eller skicka till skrivarpodden på Facebook eller Instagram!

Jag ger dig ORD 2: Backa

När trollen är ute och hotar folk så blir vi i pöbeln uppmanade att vi ska backa dessa arma. Jag antar att det är ”backa upp” jag ska göra. Som i ställa mig bakom, lägga en trygg stabil hand på den utsattes rygg och därmed inge förtröstan om att personen placerad i skottlinjen inte kommer träffas av något hårt eller vasst. Om vi är många som backar samtidigt tänker jag mig att det bildas en rad av tunga individer bakom måltavlan, de närmsta med händer i ryggen som kanske tar personens tyngd om hen faller. Något sådan.

Men…

Min första impuls när jag hörde backa var: Nej jag har ingen lust att backa någon, inte ner i något dike, inte bakåt i utvecklingen eller tillbaka in i något led. Låt dem göra vad de vill, stå inte i vägen och för i helvete backa inte på någon enda människa! Inte ens om bilen är fullpackad, backspeglarna sönder och sikten skymd.

Kryptisk mening på det? De backade upp henne tills de backade över henne.

Att använda varandras

Det sägs ju att man ska återanvända sitt material.

Typ i mitt fall: När jag gjort en intervju för skrivarpodden borde jag klippa ihop lite snygga foton, länkar och sånt och göra en video av det och lägga ut på youtuIMG_0700be. Jag borde även summera det eller skapa ett gäng schyssta skämt runt samtalet och lägga ut på facebook och jag borde definitivt ha tagit kul bilder och lägga ut på Insta.

Tja, allt det där blir lätt inte av alls. När jag väl producerat ett avsnitt och klippt ihjäl mig långa nätter så är jag så trött (både helt generellt och på materialet specifikt) att jag inte har någon lust att arbeta vidare med det.

Ungefär samma fenomen uppträder när jag skrivet ur mig ett utkast på en roman. Då är jag liksom trött i hela mig och har ingen som helst arbetsenergi kvar till redigering, om och om och om och om igen. Men just i det fallet får man ju göra det ändå. Men jag brukar sova på det åtminstone, sådär ett år eller två innan jag tar upp manuset igen.

Ett mycket roligare sätt att återanvända material är att ta någon annans. Typ Inger Lundins. Vi har fått ihop en riktigt bra kedja. Så här:

  1. När jag var ny i stan gick jag till biblioteket och frågade var man satt och jobbade om man var författare. Var är mina kollegor var undertexten i min fråga, inte var finns ett ledigt skrivbord. Biblioteket svarade: Fråga nyföretagarcentrum.
  2. Jag gick till nyföretagarcentrum. Där var de trevliga värre och lät mig prata på om skrivarpodden i typ en timme. Både log och mummade uppmuntrande gjorde hen också. Sen sa hen (gillar inte att skriva ut namn utan att ha frågat först, gillar inte heller att avbryta mina tankar för att fråga någon om jag får lämna ut deras namn. Men jag svär på halva mitt liv att jag vet vad hen som var trevlig på nyföretagarcentrum heter, men vi fortsätter alltså med ”hen”). Hen sa att Inger Lundin varit inne hos dem nyligen och nog var någon jag ville ha kontakt med, kanske intervjua.
  3. Jag tog kontakt med Inger. Hon bjöd in mig till sitt hem, väldigt trevligt (och nu har jag köpt hus i samma område). Och människan hade FÖRBERETT sig!!! Någon hade nämligen någon gång sagt till Inger att hon borde skriva de ”Tio Budorden för författare”. Och nu gav jag henne en bra anledning att göra det.
  4. Det matchade ju perfekt med min nya grej. Jag hade tänkt ett tid att jag borde spela in en lite trailer med intervjupersonen som jag kunde lägga upp innan podcastavsnittet gick ut.
  5. Efter några veckor ett mail från Inger. Något i stil med: ”Jag tänkte berätta om skrivarpodden på min skrivarkurs, kan du ge några tips till mina elever?” Jag skrev ihop fjorton stycken och mailade över.
  6. Inger använde tre. Alltså fanns det 11 helt oanvända tips kvar som ingen människa hade någon nytta av. Förrän…
  7. Jag skulle göra en julkalender på bloggen. Jag har ju redan 14 färdiga, det här blir hur lätt som helst tänkte jag och satte igång.
  8. Sen blev jag trött, och fick liksom inte fram mer ur mitt huvud. Förrän jag kom att tänka på att om man nu ska återanvända material och har slut på eget så kan man ju… återanvända någon annans! Så mycket roligare att kommentera Ingers budord än att hitta på nytt material! 14 tips + 10 kommentarer = en full julkalender.
  9. Så blev den till. Nu får vi väl se om någon tar bollen och gör något med kommentarerna. Kanske blir det 2017 års julkalender. En sågning av 2016 års julkalender, bit för bit. Av en ett år visare jag…

Lycka till med återanvändandet!

 

Jag har fått en ny kompis, och ska få ett nytt sinne

Sedan jag flyttade till Örebro har jag fått en (läs gärna flera) ny kompis (-ar). Kul grej med flyttar, att de inte sällan kommer med nya kompisar.

Vi sitter ibland och jobbar tillsammans, nu för tiden, den nya kompisen och jag. Det kommer upp en hel del olika sorters samtalsämnen när man tittar upp från datorskärmen och möter den nya kompisens sinne. Fortsätt läsa Jag har fått en ny kompis, och ska få ett nytt sinne

Skrivtips 13

SKRIVTIPS 13: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

Varje år tänker jag: Nästa år ska jag vara i fas så jag kan vara med på NaNoWriMo. Det verkar vara helt sjukt bra. Att skriva ett första utkast till en roman snabbt snabbt (en månad) med lite härlig tävlingsanda och hejarop utifrån.

koncentrerad jobbarJag tror det funkar. Tror, för jag har inte testat än. Men nästa år…

Många etablerade författare ger ju ut en ny bok varje år. Jag tänker att det borde finnas någon sorts årsrytm, som följs. Lite som en produktionslinje. Ett datum när första utkastet ska vara klart och sedan följer en genomtänkt redaktör – omarbetning – redaktör – omarbetning – korr -etc – kedja. I ett sådant system kanske man slipper att undra om boken någonsin kommer bli klar. Eller inte…

Jag tycker det låter både trist och skönt. Blandade känlor, som till det mesta. Men jag tänker också, att man kan testa det mesta, för det är väldigt sällan det är som man tror.

Så nästa år ska jag försöka vara i rätt fas när november närmar sig…

Mitt skrivtips till mig själv (och andra) är alltså: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

 

Skrivtips 10

SKRIVTIPS 10: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten. – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet.

 Kerstin Önnebo och PaolaDet låter kanske självklart men det tog mig fem år innan jag fattade det, via manusförfattaren Paola Pellettieri (som går igenom Hjältens resa i avsnitt 057).

Jag är alltid på jakt efter den fungerande formeln som ska få mina romaner att fungera. Vid det här laget har jag plöjt igenom en halv arme berättartekniska modeller. Se dem i min playlist här. Jag gillar att ha modellerna som lins när jag tittar på existerande text, men än så länge har jag inte utgått från dem innan jag börjat skriva.
Ett av problemen med listor och scheman är att de är så klyddiga att hålla i huvudet. Speciellt om man har ett gäng av dem.
Min vän Paola säger att det inte går att skriva utifrån modeller. Man måste skriva utifrån sig själv om det ska bli bra. Skriva från hjärtat. Jag fattar ju att hon har rätt, naturligtvis fattar jag det. Men ändå. Jag vill ha något att hålla mig i, en liten liten ledstång.
”Det finns ingen ledstång i skrivandet Kerstin” säger Paola ”du måste acceptera det”. (typ)
Jag har inte accepterat det. Jag lutar mig istället mot min föreläsare Therese Granwald som säger (typ). Först måste man lära sig hantverket, sedan måste man släppa det.
Men även om Paola hävdar att man inte kan skriva med ledstång så ger hon mig några när jag tjatat ett tag. Den här har den stora fördelen att jag klarar av att hålla kvar den i huvudet. Trots sin enkelhet är den dessutom vansinnigt användbar och svår.
Mitt skrivtips (framtjatat från Paola Pellettieri) är alltså: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet. 

Skrivtips 9

SKRIVTIPS 9: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå (Maria Mounsbach) – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Lyssnar du på Ligga med P3? Maria och jag gick i samma klass på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje. Förutom att vara en av de roligaste människor jag känner så är Maria klipsk av bara helvete och har en härlig klump klokhet på det.

Kerstin ÖnneboI slutet av första årets utbildning började vi planera våra projekt inför tvåan då man skriver en roman (eller annat projekt) under ett läsår. Självfallet var dessa projekt samtal under många fikor och luncher.

Min vana trogen planerade jag många saker samtidigt. Ett triangeldrama över tre generationers kvinnor, social obekvämlighet, parodi på spiongenren, depression, föräldralängtan och lite kärlek och lyteskomik på det. Allt detta planerade jag att få plats med i en och samma roman.

Det var då Maria såg mig i ögonen och sa något av det klokaste jag hört ”Gör det enkelt i början, det blir komplicerat ändå”. Det ligger inte för mig att ta råd, så jag skrev min roman och försökte klämma in alla mina ideer, och splittrat och svårjobbat blev det. Ja jävlar i det.

Efter det året var jag lite mer mottaglig för rådet. Nästa projekt (denna gång på Lunds Universitets författarskola) utgick jag från ett enda ord: Vänskap. Och visst hade Maria rätt, det blev komplicerat nog ändå, efter hand som jag jobbade med romanen. Ja jävlar i det.

Så jag drar en kopia av Maria Mounsbachs råd: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Skrivtips 8

SKRIVTIPS 8: Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

När jag hörde Bodil säga det här första gången, trillade ett ton polletter ner i huvudet på mig. När jag hämtat mig så började jag omvärdera alla timmarna. Alla timmar i tentatider när jag skurat ugnen, klippt skyddspapper till hyllplanen, oljat in teakmöbler. Det var inte prokrastinering, det var förberedelser inför den svåra uppgiften. Att plugga.

Så många år jag dragit skämt på egen bekostnad och svurit högt över att jag inte kommer igång. Att jag låter det svåra bli näst intill omöjligt innan jag tar tag i det.

Bild: Emma Ode

Att göra något svårt kräver att man hittar långt långt in i fokus, och väl där gäller det att man har möjlighet att stanna i fokus tills man kommit någonstans med det svåra. Om fokus bryts så var ju ställtiden och allt fokuserande i onödan. För det är en krävande uppgift att ta sig in i fokus, det tar tid och kraft.

Vissa skriver när det finns möjlighet, en halvtimme om dagen. Kanske går man inte fullt ut ur fokus utan håller trådar och sammanhang i huvudet till nästa gång man sitter framför tangenterna. Själv behöver jag två timmar för att ta mig in i projektet och koncentration. Och då vill jag att det ska vara värt det.

Mitt skrivtips är alltså att Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

Skrivtips 7

SKRIVTIPS 7: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.

Precis som våra karaktärer så har vi olika mål och olika drivkrafter. Om man vet sitt mål blir det lättare att hitta vägen, om man vet sin drivkraft är det lättare att fylla på med rätt bränsle för färden…

Foto: Emma Ode
Foto: Emma Ode

Naturligtvis så kan ju resan bli både mer spännande och innehållsrik om man inte har ett bestämt mål, det kan jag absolut skriva under på. Men det där med bränslet är väl ändå ganska sant, eller?

Jag är ett typiskt yngsta-barn, med drag åt ensambarn. Följden av det är att jag är van vid situationer där man inte räknar med att jag ska ta ansvar för eller reda upp någonting, andra personer tar de viktiga besluten. Jag hänger med och om jag är tillräckligt medgörlig och söt så får jag uppleva stora ting. Charmig och flexibel är en bra strategi när man är yngst.

Ett annat minsting-syndrom är att jag vant mig vid stora applåder för små initiativ. Exempelvis satt hela släkten tyst och lyssnade när jag sjöng refrängen ”aj aj aj det bunkar och det bankar” (en dänga från 80-talet) säkert femtio gånger på rad. När någon till slut gjorde på ältandet blev det under storvulna komplimang-haranger.

När det spelades kort i vår familj så satt jag i vuxenknä och spelade ”i lag”. Det var underförstått att om jag satt lugn till spelets slut så skulle den stora uppgiften tilldelas MIG: Att sortera kortleken! Och det utdelades alltid generöst beröm för mitt storslagna arbete. Även att lägga ner alla korten jämt i fodralet och stänga det utan att skrynkla vare sig paketet eller korten gav snudd på ovationer.

Jag är alltså trygg i situationer där jag får vara underdog. Där jag får glida med strömmen. Få stora applåder för små insatser. Mycket trygg i sådana situationer.

Otrygg blir jag när det förväntas saker av mig eller när jag tvingas till ansvar. All kraft rinner ur mig när jag det står ett högt berg framför näsan på mig och ALLA ANDRA redan är halvvägs upp för det.

Alltså behöver jag pyttesmå delmål. Om ingen ställer upp på att applådera dem, så går det ganska bra att göra det själv.

Min resa vill jag göra med lätt ryggsäck, många reskamrater och på för mig nya stigar.

Så mitt skrivtips är: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.