Sammanfattning av förra egotrippen: På folkis tillbringar jag dagarna med hälften så gamla litterära genier. Det finns sämre skäl att vilja stanna.
När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både mer utbildning och mer plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mera plats för mig själv. Alltså var jag inte ett dugg redo att gå tillbaka till att sälja svindyra halvtimmar.
Valet blev ”Lunds Universitets Författarskola”. För att det låg i Lund och för att det var på universitetsnivå. För hur mycket jag än älskade människan i fokus och följ ditt hjärta så kröp längtan efter tunga föreläsningar och hårda krav under huden på mig. Behovet av någon eller något som piskade på, en extern kraft, för att min författardröm skulle kunna bli något annat än svävande fluff och på sikt övergå till ångest eller bitterhet (troligtvis båda samtidigt).
Ett drygt decennium tidigare kämpade jag mig till en Fil Mag i matte och fysik på samma universitet. Nu var det dags för humaniora, vilket uppköp! Från trånga mörka korridorer till SOL! Extroverta drömmare blandat med krassa journalister och världsvana världsförbättrare (läs SIDA och sånt). Inte nog med det, på författarskolan hittar man programmerare, skådespelare, ingenjörer, cirkusartister, schackproffs, lärare, dansare, bibliotekarier osv. Jag har för vana att göra teser kring allt och jag har inte mindre än två teser om varför det inte var en enda läkare, tandläkare eller plattläggare i mina årskullar, men det kommer jag inte till i det här inlägget…
Tydligen hade de misstolkat mitt ansökningsprov (ett urklipp från följ-ditt-flow-skolan) för de gav mig en handledare som ENDAST tar sig an barn och ungdomsförfattare… Vi hade ett intressant första möte när han läst mitt första utkast, till en chick-lit.
Efter det frågade jag en beläst vän vad en chick-lit egentligen är. Då jag fick svaret ”Tjej mellan 20 och 30 i huvudrollen och massor av shopping” så gav jag upp genren. Jag känner mig otroligt förbi 20 och min erfarenhet av shopping sträcker sig inte förbi Indiska och H&M (framtida projekt). Känner på mig att det kräver mer research än så.
Jag frågade även den beläste vännen vad en feelgood var och har i skrivande stund glömt svaret. Men det måste ha varit okej för jag bestämde mig för att köra på det, feelgood alltså. I den pågående undersökningen bland de som läst manuset så är svaret på frågan vad det är för genre? ”Något psykologiskt… En psykologisk…” lång paus ”En psykologisk någonting kanske”.
Jag tycker svart feelgood är en snygg genre.
Författarskolan i all ära, men respektingivande var den, så jag passade på att planera in ett barn efter en termin så jag skulle ha lite mer tid på mig (ganska stor förvrängning av det sanna skälet), och hinna vänja mig vid pressen innan jag skulle lägga upp romanen för examinering.
Och jag ansåg en föräldraledighet vara ett perfekt tillfälle för en deadline…
fortsättning följer…