SKRIVTiPS 19 (Inger Lundins budord 5): Du skall lära känna dem du skriver om – din huvudperson /dina karaktärer.

Ofta säger de att man måste fördjupa karaktärerna, ge dem fler olika sidor. Jag jobbar omvänt (tilläggas kanske bör, att jag inte blivit utgiven än…)

När jag letar efter karaktärer så utgår jag ifrån ett av två möjliga. Första sättet är att jag greppar tag i något som jag sett eller hört från någon främling. Något som har berört mig eller ännu hellre förbryllat mig. Sådant där som stannar kvar. Det kan vara sättet en förälder drar i sitt barn eller sättet en pensionär stannar upp och tittar upp mot en husfasad. Eller när någon i en standard-situation säger något helt otippat, som betyder något. Eller så är det en känsla av en person, när man träffas för första gången och direkt får en stark uppfattning om vem det är man har framför sig.

Det andra sättet att leta karaktärer är när jag går inåt (och här kommer jag att förklara mitt inledande påstående). Jag tar fram något i min personlighet som jag inte förlikat mig med eller som skär sig mot spegelbilden jag får i mitt umgänge. Sedan förstorar jag det tills det håller på att spricka, då har det blivit till en egen person som får plats i en roman. Alltså en hysterisk förstoring av en förminskning av mig själv. Lager efter lager tas bort tills bara det som skaver riktigt jävligt finns kvar.

I si så där andra redigeringsomgången börjar jag stryka med hänvisningen ”så här skulle aldrig X uttrycka sig”. Då har man kommit en bit…