Från början ville jag göra skrivarpodden som en gåva till alla dem som inte likt jag haft den stora ynnesten att gå en skrivarutbildning. Avsnitten var som små lektioner. Men självförtroendet svek mig. Jag har alltid lite ont i magen när jag tagit upp 40min av någons tid med mitt dravel. Bättre med någon annans stora insikter och erfarenheter.

Så numera är skrivarpodden intervjubaserad. Det är roligare för mig att göra och jag tycker resultatet är bättre. Proffs får prata om det de är brinner för. Ni skulle se ljuset i ögonen när jag intervjuar dem om deras hantverk och erfarenhet. Det är så coolt hur mycket folk älskar det de jobbar med. Bara det ger mig all energi jag behöver för att få avsnitten i hamn.

Dessutom får jag ju lära mig mängder. När jag ska intervjua någon får jag ju ett starkt incitament för att läsa på ordentligt. När jag ska intervjua en författare har jag alltid som ambition att läsa hela författarskapet innan. Om jag pratar med någon bokbranschperson luskammar jag nätet på alla tidigare intervjuer, föreläsningar och dyl den personen gjort.

När jag väl sitter i samtal släpper jag mina frågor. Jag låter personen prata fritt om det som den har kunskap om. Sen ställer jag mängder av följdfrågor, de kommer bubblandes när man läst på så mycket. Allt relaterar till allt.

Det enda jag är noga med, är att vi ska prata hantverk och INTE PRODUKT!!! Om personen inte kan låta bli att göra reklam för sin bok eller produkt så klipper jag bort det sen.

Innan vi börjar inspelningen säger jag alltid med stränga rösten: ”alla mina lyssnare skriver själva och drömmer om att bli författare. Glöm inte det. Det måste vara relevant för dem. Det är det enda som är viktigt”.

Jag klipper hårt. Vanligtvis spelar jag in 1,5h som klipps ner till 40 min inkl. musik och intro/utro. Rekordet hittills var intervjun med Charlotte Cederlund (avsnitt 049), vi satt och tjatrade i fyra timmar. Jag hade lånat min mammas vardagsrum för att göra intervjun, och när vi avslutat kom hon ut från köket och sa ”Herregud vad ni höll på, jag trodde aldrig ni skulle sluta.” Eller samtalet med Emmelina (avsnitt 011). Då avslutade vi efter tre timmar och träffades några dagar senare och spelade in i tre timmar till… Tur att det är så himla roligt!

När avsnittet gått ut har jag lyssnat på det ungefär fyra gånger, och varje gång går någon ny insikt upp för mig. Något personen säger som jag inte hört första gången. Jag bunkrar deras erfarenheter och det är som att äta honung med sked.

Mitt formmål för skrivarpodden är ”brett och hysteriskt smalt”.

Brett: Jag pratar väljer gäster brett, allt från luttrade PR-personer till folk lägger timmar på att välja mellan ordet ”varmrött” och ”djuprött”.

Hysteriskt smalt: Men jag håller mig alltid till ett smalt tema. Så att man hinner ta sig till djupet i ett samtal. Det är då jag tycker podcast-formatet är som bäst, när det behandlar något litet ämne på djupet. Vad som helst är intressant, bara man går tillräckligt djupt in i det. Att nörda är en av livets stora njutningar.

Brett och hysteriskt smalt helt enkelt!