Är det inte löjligt? Att vara rädd för en text som man själv skrivit. Som man själv ska fortsätta att skriva på.
Herregud. Det är ju bara en text! Som förhoppningsvis ska bli en bok.
Just nu har jag mindre problem med att låta andra läsa mitt manus än att läsa det själv. Mer rädd för att jag själv ska tycka att det är skit, än att andra ska tycka det är skit.
Men det är just det där. Att detta är sista chansen. Att få till det. Att göra det bra. För sen åker det in på förlagsrunda. Och om det inte är bra då, så kommer ingen vilja ha det. Och då vet i fan om jag orkar skriva en till.
Men det är ju klart. Att jag inte kommer att ge upp. För det kan jag ju inte. Inte när jag bestämt mig och inte när jag satsat så mycket på det här.
En av de sista lektionerna på Lunds författarskola gick ut på att vi skulle göra en handlingsplan:
- Vad gör du om inget förlag vill ta sig an ditt manus?
- Vad gör du sen?
Ganska skönt ändå, att ha det där nerskrivet. Jag tror till och med att jag minns mina svar:
- Betala en lektör för en genomläsning
- Skicka in igen
- Närma mig egenutgivning
Hoppsan, där råkade jag visst överarbeta lite och göra en tredje punkt… blir inte så sällan på det viset.
Så där är handlingsplanen! Och jag tror minsann att det känns lite bättre med den i ryggen, lite mindre ”allt hopp är ute”…