Ska man skriva med en läsare i åtanke? Eller bara “för sig själv”?

Om läsaren får vara med, hur behandlar man i så fall denne?

När jag, Maria Maunsbach och Sanna Linderoth diskuterade detta kom vi fram till att vi alla kände oss lite kränkta eller åtminstone oviktiga som läsare när vi läste Erlend Loes Doppler. Jag för min del förstod inte grundpremissen för boken, vad den handlade om, eller skulle handla om. Mängder av trådar och idéer slängdes upp i luften och introducerades och sen visste vi inte (som läsare) vad vi skulle göra av allting. Att sitta och lagra in allt i huvudet för att ha det till hands när upplösningen närmar sig blir övermäktigt. Och alla symboler… ska jag hålla koll på dem medan jag läser?

En liten sidogrej: Tydligen innehåller debutböcker ofta för mycket material. Författaren vill så gärna och satsar så stort. Så det blir för mycket av allt. Om du är på ditt första manus kanske detta kan vara en god kunskap. Att nöja sig med mindre.

Tillbaka till ämnet som vi pratar om här: Att inte fatta grejen får mig att känna mig dum. Jag hatar att känna mig dum. Jag hatar för övrigt också att vara trött, vilket inte hör hit, men ändå.

Man kan ju alltid luta sig mot att boken inte skrivs för läsarens skull, att läsaren inte har några rättigheter eller mandat att ha synpunkter. Men är det verkligen sant? Eller kanske rättare uttryckt, är den inställningen verkligen fruktbar när man skapar sin bästa möjliga text.

Själv vill jag att läsaren ska älska, kanske inte mig eller hela texten, men något. Något vill jag att läsaren ska älska, tycka att läsningen var värd investeringen både ekonomiskt och tidsmässigt.

Älskad alltså, texten alltså. Kan man vända detta behov till något positivt, något produktivt? Det är kanske precis det man gör när man skriver, tänker jag. Vänder längtan till något produktivt.

Håll kvar i längtan! Den ska föra dig mot din dröm

/Kerstin