Två böcker ute, sägs det, så får man göra det. Kalla sig författare (och gå med i författarförbundet).

Jag snubblar ibland, råkar säga att jag är DET fast jag inte släppt en enda. Nej i mitt fall får man säga att jag skriver, nej, nej absolut inte får jag sedan förtydliga när när de utgår från att jag är journalist, jag skriver romaner men jag är inte utgiven än. Ska du bli författare? frågar de då med glimten i ögat, som om det är ett skämt. Ja, så är det. Då dör samtalet, i ren förundran över min naivitet.

Vad är det som är så laddat med epitetet? Varför kan man inte bara tänka på det på samma sätt som en juriststudent planerar att hen ska bli domare. Den vägen är också lång och arbetsam.

Det uppfattas till och med ofta förmätet att säga att jag vill bli författare. Ibland vågar jag inte ens stå för att jag drömmer om att bli författare. Drömmer! Är inte det en rättighet, nästan en skyldighet! Att drömma om stora ting.

Sanna Lindroth och Maria Maunsbach, två av mina vänner från Fridhems skrivarlinje berättar att de känner en lättnad över att ha påbörjat en vanlig utbildning, som de kan hänvisa till när folk frågar. En klädsam mantel av anspråkslöshet. Sen får de smygkämpa mot sin dröm på stunder som blir över. Lyssna på vårt samtal här.

Är det så myten om geniet i tornet uppstått? För att man inte vågar visa sitt kämpande och drömmande innan någon geniförklarat en? Sorgligt.

Under min tid på Fridhems skrivarlinje befann jag mig i en annan fas än mina klasskompisar. De var mellan 20-30 och berättade att de ofta blev åtsagda att satsa på något annat än att skriva på heltid. Själv hade jag tagit en paus från ekorrhjulet i lagom tid för en standard-kris. När det kom ut att jag börja på folkis, visade det sig vara helt i linje med alla andra medelålders akademiker. Jag fick höra mängder av historier om kompisars kompisar som köpte växthus och började odla chilli, åkte och utbildade sig till yogainstruktörer i inre Indien eller sa upp sig och startade eget. Mitt galna beslut var alltså enligt boken, precis som allt annat i mitt liv…

Hur galen jag än är, så hamnar jag där. I boken. Det är ju tryggt. Kanske är du också mitt i ditt livkrisförverkligande? Berätta!

Njut nu av dina drömmar! Det är nästan en skyldighet!

/Kerstin