Dramaturgen tittade på min roman om Nora, och vad hittade hon väl där…

Jo hon hittade en svag dramaturgi… suprise… tja, kanske inte så mycket överraskning över det. För det är nämligen vad vartenda refuseringsbrev säger om mina romaner. Intressant språk, spännande karaktärer men svag dramaturgi…  eller ”ingen röd tråd” vilket jag tolkar som exakt samma sak.

Det är så väldigt märkligt: att man (läs jag Kerstin Önnebo) kan stå och råda andra om och om igen (i exempelvis en podcast) om att såhär och sådär funkar dramaturgi. Men när det kommer till ens (min) egen jäkla roman så är det som om allt det där kunnandet och tyckandet lägger sig i en likkista och stannar där tills det åter är dags att titta på någon annans alster.

När ska jag lära mig av mig själv? (eller gärna någon annan för den delen, kanske lättare att ta råd utifrån…)

Dramaturgen sa ”Varför?”, ”Varför gör Nora ditten?” och ”Varför gör Nora datten?”. ”Jag förstår inte Nora”, ”Jag förstår inte VARFÖR Nora gör det hon gör”. ”Vad har Nora för mål?” ”Vad driver henne?” och så försökte dramaturgen säga samma sak på ett femtiotal sätt till så jag liksom skulle förstå. Och här sitter jag, en vecka senare och tänker… ”Vad är det för fel på berättelsen om Nora??? Vad ska jag göra med den?”

Ja, jag skulle ju kunna ta och lyssna  på ett av skrivarpoddens tre avsnitt om ”Hjältens resa” exempelvis… eller något av alla de andra avsnitten om dramaturgi… eller läsa någon av mina anteckningar från författarskolan…

Eller bara sätta mig ner med manuset och besvara frågan VARFÖR.