SKRIVTIPS 23 (Inger Lundins budord 9): Du skall låta någon annan läsa och ge dig feedback.

När jag började på Fridhems skrivarlinje hade jag låtit tre personer få mitt manus. Sammanlagt tror jag att de läste ett femtontal sidor (det beror inte på läsarnas karaktär, de är synnerligen lojala och arbetsamma personer alla tre).

På skolan lämnar man text varje vecka, i mer hanterlig mängd. Det är inte så dumt, att jobba med feedback i mindre portioner. Både för läsaren att ta sig igenom och för skribenten att ta in. Det är inget vidare att höra gestaltningen håller inte när man lämnat in trehundra sidor.

Leva som man lär ja. Om någon från mina klasser läser det här, så lär de antingen vrida sig i skrattsalvor nu eller sucka djupt. Jag tog nämligen varje feedbacktillfälle till att överösa mina kamrater med text. Mängder av ogenomarbetad text. Varför? Tja, säkert av någon mycket osmickrande anledning. Duktighetskomplex, självgodhet eller egocentrism kanske.

Tillbaka till ämnet feedback, från egotrips-omvägen:

Jag var på en utbildning i feedback när jag jobbade som ingenjör. Föreläsaren sa något som jag tyckte var väldigt väldigt bra och som jag försöker tänka varje gång jag kommer i en feedback-situation, oavsett vilken sida jag sitter på. Feedback är en värdefull gåva, som man ger till någon för att man vill den ska utvecklas. Alltså, om feedbacken slår sönder tagaren så har givaren misslyckats i att välja sin gåva. Om man väljer att se varje gåva som ett vapen riktat mot en så har man en problematik kring givande/tagande.