Kristina kastar in ett extra tips, att testa att ha en skrivgrupp.

Här har jag pendlat fram och tillbaka. Första gången jag fick min text läst var på Skrivarlinjen på Fridhems Folkhögskola. Det var fantastiskt (och läskigt såklart).

Men jag märkte också ganska snart att jag började skriva det som jag ville ha sagt till gruppen, eller en individ i gruppen.

Det blev texter som var svåra att prata om, och som inte betydde någonting för mig efteråt. Jag hade fått sagt mitt och det fanns inte något utforskande kvar för mig att göra. Slut.

Det blev mängder av text den där tiden. Inlämning varje vecka och respons varje vecka. Men ingenting som går att bygga vidare på.

Men det kanske var det som var viktigt i mitt skrivande då, att få upp kontinuitet. Att inse att jag kan skriva på vilken uppmaning som helst (min lärare kallade det staket). Och tycka att det är roligt och givande. I stunden. Härligt att formulera sig.

Jag har haft lite olika skrivpartners/grupper under åren. En del fungerar bättre andra sämre. En del glider ut i sanden (de flesta), andra backar jag ut från.

Det jag har mest behov av just nu är nog någon som förväntar sig att jag ska skicka text. Ett datum och en person. Och precis det har jag letat upp. Och ser så mycket fram mot!