Skrivtips 13

SKRIVTIPS 13: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

Varje år tänker jag: Nästa år ska jag vara i fas så jag kan vara med på NaNoWriMo. Det verkar vara helt sjukt bra. Att skriva ett första utkast till en roman snabbt snabbt (en månad) med lite härlig tävlingsanda och hejarop utifrån.

koncentrerad jobbarJag tror det funkar. Tror, för jag har inte testat än. Men nästa år…

Många etablerade författare ger ju ut en ny bok varje år. Jag tänker att det borde finnas någon sorts årsrytm, som följs. Lite som en produktionslinje. Ett datum när första utkastet ska vara klart och sedan följer en genomtänkt redaktör – omarbetning – redaktör – omarbetning – korr -etc – kedja. I ett sådant system kanske man slipper att undra om boken någonsin kommer bli klar. Eller inte…

Jag tycker det låter både trist och skönt. Blandade känlor, som till det mesta. Men jag tänker också, att man kan testa det mesta, för det är väldigt sällan det är som man tror.

Så nästa år ska jag försöka vara i rätt fas när november närmar sig…

Mitt skrivtips till mig själv (och andra) är alltså: Kolla upp NaNoWriMo – Du har nästan ett år på dig att ladda inför nästa omgång…

 

Skrivtips 10

SKRIVTIPS 10: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten. – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet.

 Kerstin Önnebo och PaolaDet låter kanske självklart men det tog mig fem år innan jag fattade det, via manusförfattaren Paola Pellettieri (som går igenom Hjältens resa i avsnitt 057).

Jag är alltid på jakt efter den fungerande formeln som ska få mina romaner att fungera. Vid det här laget har jag plöjt igenom en halv arme berättartekniska modeller. Se dem i min playlist här. Jag gillar att ha modellerna som lins när jag tittar på existerande text, men än så länge har jag inte utgått från dem innan jag börjat skriva.
Ett av problemen med listor och scheman är att de är så klyddiga att hålla i huvudet. Speciellt om man har ett gäng av dem.
Min vän Paola säger att det inte går att skriva utifrån modeller. Man måste skriva utifrån sig själv om det ska bli bra. Skriva från hjärtat. Jag fattar ju att hon har rätt, naturligtvis fattar jag det. Men ändå. Jag vill ha något att hålla mig i, en liten liten ledstång.
”Det finns ingen ledstång i skrivandet Kerstin” säger Paola ”du måste acceptera det”. (typ)
Jag har inte accepterat det. Jag lutar mig istället mot min föreläsare Therese Granwald som säger (typ). Först måste man lära sig hantverket, sedan måste man släppa det.
Men även om Paola hävdar att man inte kan skriva med ledstång så ger hon mig några när jag tjatat ett tag. Den här har den stora fördelen att jag klarar av att hålla kvar den i huvudet. Trots sin enkelhet är den dessutom vansinnigt användbar och svår.
Mitt skrivtips (framtjatat från Paola Pellettieri) är alltså: I första halvan av romanen ska man ta sig till mitten – I andra halvan ska man ta sig från mitten till slutet. 

Skrivtips 9

SKRIVTIPS 9: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå (Maria Mounsbach) – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Lyssnar du på Ligga med P3? Maria och jag gick i samma klass på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje. Förutom att vara en av de roligaste människor jag känner så är Maria klipsk av bara helvete och har en härlig klump klokhet på det.

Kerstin ÖnneboI slutet av första årets utbildning började vi planera våra projekt inför tvåan då man skriver en roman (eller annat projekt) under ett läsår. Självfallet var dessa projekt samtal under många fikor och luncher.

Min vana trogen planerade jag många saker samtidigt. Ett triangeldrama över tre generationers kvinnor, social obekvämlighet, parodi på spiongenren, depression, föräldralängtan och lite kärlek och lyteskomik på det. Allt detta planerade jag att få plats med i en och samma roman.

Det var då Maria såg mig i ögonen och sa något av det klokaste jag hört ”Gör det enkelt i början, det blir komplicerat ändå”. Det ligger inte för mig att ta råd, så jag skrev min roman och försökte klämma in alla mina ideer, och splittrat och svårjobbat blev det. Ja jävlar i det.

Efter det året var jag lite mer mottaglig för rådet. Nästa projekt (denna gång på Lunds Universitets författarskola) utgick jag från ett enda ord: Vänskap. Och visst hade Maria rätt, det blev komplicerat nog ändå, efter hand som jag jobbade med romanen. Ja jävlar i det.

Så jag drar en kopia av Maria Mounsbachs råd: Gör det enkelt, det blir komplicerat ändå – En roman blir mer och mer komplex efter hand som man jobbar med den.

Skrivtips 8

SKRIVTIPS 8: Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

När jag hörde Bodil säga det här första gången, trillade ett ton polletter ner i huvudet på mig. När jag hämtat mig så började jag omvärdera alla timmarna. Alla timmar i tentatider när jag skurat ugnen, klippt skyddspapper till hyllplanen, oljat in teakmöbler. Det var inte prokrastinering, det var förberedelser inför den svåra uppgiften. Att plugga.

Så många år jag dragit skämt på egen bekostnad och svurit högt över att jag inte kommer igång. Att jag låter det svåra bli näst intill omöjligt innan jag tar tag i det.

Bild: Emma Ode

Att göra något svårt kräver att man hittar långt långt in i fokus, och väl där gäller det att man har möjlighet att stanna i fokus tills man kommit någonstans med det svåra. Om fokus bryts så var ju ställtiden och allt fokuserande i onödan. För det är en krävande uppgift att ta sig in i fokus, det tar tid och kraft.

Vissa skriver när det finns möjlighet, en halvtimme om dagen. Kanske går man inte fullt ut ur fokus utan håller trådar och sammanhang i huvudet till nästa gång man sitter framför tangenterna. Själv behöver jag två timmar för att ta mig in i projektet och koncentration. Och då vill jag att det ska vara värt det.

Mitt skrivtips är alltså att Kolla upp Bodil Jönssons ställtid – Ju svårare uppgift, ju längre tid behöver man för att ställa om inför uppgiften.

Skrivtips 7

SKRIVTIPS 7: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.

Precis som våra karaktärer så har vi olika mål och olika drivkrafter. Om man vet sitt mål blir det lättare att hitta vägen, om man vet sin drivkraft är det lättare att fylla på med rätt bränsle för färden…

Foto: Emma Ode
Foto: Emma Ode

Naturligtvis så kan ju resan bli både mer spännande och innehållsrik om man inte har ett bestämt mål, det kan jag absolut skriva under på. Men det där med bränslet är väl ändå ganska sant, eller?

Jag är ett typiskt yngsta-barn, med drag åt ensambarn. Följden av det är att jag är van vid situationer där man inte räknar med att jag ska ta ansvar för eller reda upp någonting, andra personer tar de viktiga besluten. Jag hänger med och om jag är tillräckligt medgörlig och söt så får jag uppleva stora ting. Charmig och flexibel är en bra strategi när man är yngst.

Ett annat minsting-syndrom är att jag vant mig vid stora applåder för små initiativ. Exempelvis satt hela släkten tyst och lyssnade när jag sjöng refrängen ”aj aj aj det bunkar och det bankar” (en dänga från 80-talet) säkert femtio gånger på rad. När någon till slut gjorde på ältandet blev det under storvulna komplimang-haranger.

När det spelades kort i vår familj så satt jag i vuxenknä och spelade ”i lag”. Det var underförstått att om jag satt lugn till spelets slut så skulle den stora uppgiften tilldelas MIG: Att sortera kortleken! Och det utdelades alltid generöst beröm för mitt storslagna arbete. Även att lägga ner alla korten jämt i fodralet och stänga det utan att skrynkla vare sig paketet eller korten gav snudd på ovationer.

Jag är alltså trygg i situationer där jag får vara underdog. Där jag får glida med strömmen. Få stora applåder för små insatser. Mycket trygg i sådana situationer.

Otrygg blir jag när det förväntas saker av mig eller när jag tvingas till ansvar. All kraft rinner ur mig när jag det står ett högt berg framför näsan på mig och ALLA ANDRA redan är halvvägs upp för det.

Alltså behöver jag pyttesmå delmål. Om ingen ställer upp på att applådera dem, så går det ganska bra att göra det själv.

Min resa vill jag göra med lätt ryggsäck, många reskamrater och på för mig nya stigar.

Så mitt skrivtips är: Lär känna ditt måltänk – och dina drivkrafter.

Skrivtips 3

SKRIVTIPS 3: Att skriva är alltid ett bättre val än än inte skriva. Även om det innebär att gå bakåt.

Vissa dagar känns det som om man inte kan läsa en bokstav av sin egen text utan att vilja kräkas på den. Allt är dåligt och allt behöver göras om, om det ens är lönt att jobba med romanen över huvudtaget.

I dessa lägen bör omdömet ifrågasättas. Och om omdömet får förtroende att fortsätta vid tangentbordet så bör det vara med tillägget att allt som slängs ska in i ett separat dokument i datorn, inte ner i den vanliga papperskorgen.

Med den brasklappen på plats fortsätter jag resonemanget.

Foto: Emma Ode
Foto: Emma Ode

Utgå från att beslutssystemen är kalibrerade, men det känns ändå som om texten inte fungerar. Då försöker jag tänka: Okej, idag är en dag när jag slänger mycket text (två gånger har jag slängt halva romanen) och det är ett stort steg framåt. Kanske en av mina mest produktiva dagar faktiskt. Ett genombrott. Nästa gång jag skriver nytt kommer jag skriva ur ett mycket bättre läge, för jag har bara det bästa att utgå från.

Även när saker rör sig bakåt, så rör de sig egentligen framåt. För att slänga text kräver att man gjort ytterligare insikt eller kunskap från det läge när man skrev den första gången. En insikt som gör att man tar ett beslut om att radera text. Att arbeta med text är alltså alltid ett arbete framåt, mot målet att förstå vad texten vill bli.

Alltså: SKRIVTIPS 3: Att skriva är alltid ett bättre val än än inte skriva. Även om det innebär att gå bakåt.

Skrivtips 1

Jag gjorde i ordning en lista med skrivtips till en skrivarkurs. Jag tänkte göra en liten serie här på bloggen med tipsen i utökat format.

SKRIVTIPS 1: Skriva är oändligt svårt – Så var mot dig själv som du skulle varit mot en älskad vän som höll på med något oändligt svårt. Fortsätt läsa Skrivtips 1

kreativt skrivande i podcastformat

Att skriva kreativt, hitta förlag, publicera bok, nå sina läsare är en lång resa i mörk terräng. För att hitta min väg skapade jag skrivarpodden – en podcast för dig med författardrömmar. I intervjuer med författare och bokbranschfolk letar jag inspiration och kunskap inför resan. Din, min, vår.

Lyssna här: http://skrivarpodden.libsyn.com/ eller via din podcastapp!

000 IMG_3177
Foto: Emma Ode

Rädd för mitt manus

Är det inte löjligt? Att vara rädd för en text som man själv skrivit. Som man själv ska fortsätta att skriva på.

Foto: Emma Ode
Foto: Emma Ode

Herregud. Det är ju bara en text! Som förhoppningsvis ska bli en bok.

Just nu har jag mindre problem med att låta andra läsa mitt manus än att läsa det själv. Mer rädd för att jag själv ska tycka att det är skit, än att andra ska tycka det är skit.

Men det är just det där. Att detta är sista chansen. Att få till det. Att göra det bra. För sen åker det in på förlagsrunda. Och om det inte är bra då, så kommer ingen vilja ha det. Och då vet i fan om jag orkar skriva en till.

Men det är ju klart. Att jag inte kommer att ge upp. För det kan jag ju inte. Inte när jag bestämt mig och inte när jag satsat så mycket på det här.

En av de sista lektionerna på Lunds författarskola gick ut på att vi skulle göra en handlingsplan:

  1. Vad gör du om inget förlag vill ta sig an ditt manus?
  2. Vad gör du sen?

Ganska skönt ändå, att ha det där nerskrivet. Jag tror till och med att jag minns mina svar:

  1. Betala en lektör för en genomläsning
  2. Skicka in igen
  3. Närma mig egenutgivning

Hoppsan, där råkade jag visst överarbeta lite och göra en tredje punkt… blir inte så sällan på det viset.

Så där är handlingsplanen! Och jag tror minsann att det känns lite bättre med den i ryggen, lite mindre ”allt hopp är ute”…

Skrivarpodden

Från början ville jag görskrivarpoddena skrivarpodden som en gåva till alla dem som inte likt jag haft den stora ynnesten att gå en skrivarutbildning. Avsnitten var som små lektioner. Men självförtroendet svek mig. Jag har alltid lite ont i magen när jag tagit upp 40min av någons tid med mitt dravel. Bättre med någon annans stora insikter och erfarenheter.

Så numera är skrivarpodden intervjubaserad. Det är roligare för mig att göra och jag tycker resultatet är bättre. Proffs får prata om det de är brinner för. Ni skulle se ljuset i ögonen när jag intervjuar dem om deras hantverk och erfarenhet. Det är så coolt hur mycket folk älskar det de jobbar med. Bara det ger mig all energi jag behöver för att få avsnitten i hamn.

Dessutom får jag ju lära mig mängder. När jag ska intervjua någon får jag ju ett starkt incitament för att läsa på ordentligt. När jag ska intervjua en författare har jag alltid som ambition att läsa hela författarskapet innan. Om jag pratar med någon bokbranschperson luskammar jag nätet på alla tidigare intervjuer, föreläsningar och dyl den personen gjort.

När jag väl sitter i samtal släpper jag mina frågor. Jag låter personen prata fritt om det som den har kunskap om. Sen ställer jag mängder av följdfrågor, de kommer bubblandes när man läst på så mycket. Allt relaterar till allt.

Det enda jag är noga med, är att vi ska prata hantverk och INTE PRODUKT!!! Om personen inte kan låta bli att göra reklam för sin bok eller produkt så klipper jag bort det sen.

Innan vi börjar inspelningen säger jag alltid med stränga rösten: ”alla mina lyssnare skriver själva och drömmer om att bli författare. Glöm inte det. Det måste vara relevant för dem. Det är det enda som är viktigt”.

Jag klipper hårt. Vanligtvis spelar jag in 1,5h som klipps ner till 40 min inkl. musik och intro/utro. Rekordet hittills var intervjun med Charlotte Cederlund (avsnitt 049), vi satt och tjatrade i fyra timmar. Jag hade lånat min mammas vardagsrum för att göra intervjun, och när vi avslutat kom hon ut från köket och sa ”Herregud vad ni höll på, jag trodde aldrig ni skulle sluta.” Eller samtalet med Emmelina (avsnitt 011). Då avslutade vi efter tre timmar och träffades några dagar senare och spelade in i tre timmar till… Tur att det är så himla roligt!

När avsnittet gått ut har jag lyssnat på det ungefär fyra gånger, och varje gång går någon ny insikt upp för mig. Något personen säger som jag inte hört första gången. Jag bunkrar deras erfarenheter och det är som att äta honung med sked.

Mitt formmål för skrivarpodden är ”brett och hysteriskt smalt”.

Brett: Jag pratar väljer gäster brett, allt från luttrade PR-personer till folk lägger timmar på att välja mellan ordet ”varmrött” och ”djuprött”.

Hysteriskt smalt: Men jag håller mig alltid till ett smalt tema. Så att man hinner ta sig till djupet i ett samtal. Det är då jag tycker podcast-formatet är som bäst, när det behandlar något litet ämne på djupet. Vad som helst är intressant, bara man går tillräckligt djupt in i det. Att nörda är en av livets stora njutningar.

Brett och hysteriskt smalt helt enkelt!

Med längtan som skrivredskap

Kerstin Önnebo skrivarpodden 3Ska man skriva med en läsare i åtanke? Eller bara “för sig själv”?

Om läsaren får vara med, hur behandlar man i så fall denne?

När jag, Maria Maunsbach och Sanna Linderoth diskuterade detta kom vi fram till att vi alla kände oss lite kränkta eller åtminstone oviktiga som läsare när vi läste Erlend Loes Doppler. Jag för min del förstod inte grundpremissen för boken, vad den handlade om, eller skulle handla om. Mängder av trådar och idéer slängdes upp i luften och introducerades och sen visste vi inte (som läsare) vad vi skulle göra av allting. Att sitta och lagra in allt i huvudet för att ha det till hands när upplösningen närmar sig blir övermäktigt. Och alla symboler… ska jag hålla koll på dem medan jag läser? Fortsätt läsa Med längtan som skrivredskap

Min författardröm – del 4

Sammanfattning av tidigare tre blogginlägg: Det blev ett barn i mitten av min författardröm.120322 (82)

Som nybliven mamma (igen), mitt i en utbildning och dessutom mitt i första utkastet av tredje romanen. Med en karriär på stå så kändes det som superläge att dra igång ett nytt projekt (läs gärna medelålderskris). 

Som tidigare konstaterat så är en föräldraledighet en perfekt deadline. Denna deadline var att få igång podcasten om skrivande som jag funderat på länge. Det fanns många underbara podcast på ämnet skrivande, men de var på engelska/amerikanska. Inte en enda på svenska, och den saknades verkligen (enligt mig)!

Jag hade varit högkonsument på podcast i många år och visste precis vad jag gillade och vad jag ville göra. Men att göra det… var mycket svårare än vad jag någonsin trott. Nu, två år senare börjar jag känna att jag hittat fram till mitt format.

Det är en av de underbara sakerna med en podcast, att den är flexibel och att formatet kan växa fram efter hand som man jobbar med den. Då jag gör den själv kan jag gå fullt ut i min vision och övertygelse i varje steg. Jag behöver inte be om lov eller råd.

Så nu var podcasten igång, och började gå åt det håll jag pekade. Och familjelivet rullade på. Och vi flyttade fyra gånger på ett år. Så hur gick det med skrivandet då? Ja herregud, det här med skrivandet…

fortsättning följer…

Min författardröm – del 3

KerstinOnneboSammanfattning av förra egotrippen: På folkis tillbringar jag dagarna med hälften så gamla litterära genier. Det finns sämre skäl att vilja stanna.

När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både mer utbildning och mer plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mera plats för mig själv. Alltså var jag inte ett dugg redo att gå tillbaka till att sälja svindyra halvtimmar.

Valet blev ”Lunds Universitets Författarskola”. För att det låg i Lund och för att det var på universitetsnivå. För hur mycket jag än älskade människan i fokus och följ ditt hjärta så kröp längtan efter tunga föreläsningar och hårda krav under huden på mig. Behovet av någon eller något som piskade på, en extern kraft, för att min författardröm skulle kunna bli något annat än svävande fluff och på sikt övergå till ångest eller bitterhet (troligtvis båda samtidigt). 

Ett drygt decennium tidigare kämpade jag mig till en Fil Mag i matte och fysik på samma universitet. Nu var det dags för humaniora, vilket uppköp! Från trånga mörka korridorer till SOL! Extroverta drömmare blandat med krassa journalister och världsvana världsförbättrare (läs SIDA och sånt). Inte nog med det, på författarskolan hittar man programmerare, skådespelare, ingenjörer, cirkusartister, schackproffs, lärare, dansare, bibliotekarier osv. Jag har för vana att göra teser kring allt och jag har inte mindre än två teser om varför det inte var en enda läkare, tandläkare eller plattläggare i mina årskullar, men det kommer jag inte till i det här inlägget…

Tydligen hade de misstolkat mitt ansökningsprov (ett urklipp från följ-ditt-flow-skolan) för de gav mig en handledare som ENDAST tar sig an barn och ungdomsförfattare… Vi hade ett intressant första möte när han läst mitt första utkast, till en chick-lit.

Efter det frågade jag en beläst vän vad en chick-lit egentligen är. Då jag fick svaret ”Tjej mellan 20 och 30 i huvudrollen och massor av shopping” så gav jag upp genren. Jag känner mig otroligt förbi 20 och min erfarenhet av shopping sträcker sig inte förbi Indiska och H&M (framtida projekt). Känner på mig att det kräver mer research än så.

Jag frågade även den beläste vännen vad en feelgood var och har i skrivande stund glömt svaret. Men det måste ha varit okej för jag bestämde mig för att köra på det, feelgood alltså. I den pågående undersökningen bland de som läst manuset så är svaret på frågan vad det är för genre? ”Något psykologiskt… En psykologisk…” lång paus ”En psykologisk någonting kanske”.

Jag tycker svart feelgood är en snygg genre.

Författarskolan i all ära, men respektingivande var den, så jag passade på att planera in ett barn efter en termin så jag skulle ha lite mer tid på mig (ganska stor förvrängning av det sanna skälet), och hinna vänja mig vid pressen innan jag skulle lägga upp romanen för examinering.

Och jag ansåg en föräldraledighet vara ett perfekt tillfälle för en deadline…

fortsättning följer…

Min författardröm – del 2

2016-09-01 13.27.07Sammanfattning förra ego-postningen: Året är 2009. Jag jobbar järnet, har precis fött barn och inget förlag vill ha min första roman…

Så vad gör man när man skriver som en gråsugga? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med: ”Du har inte funderat på Folkis?” ”På vad?” svarade jag nog. Kanske förtydligade han: ”Jag tror du skulle må bra av folkhögskola.”

Han fick agera min tillfälliga Gandalf och så gav mig ut på de farliga vägarna mot ”Bree” (läs Svalöv).

Jag mådde väldigt bra av Folkis. Där fanns det tid och rum för att landa, fokusera om och värdera om. Första året satt jag och hoppade på stolen när vi i tur och ordning fick ordet för att lätta våra hjärtan, och herre gud vad långt tid demokrati tar. Hela mitt jag skrek efter toppstyrning, och jag svor långa inre monologer när jag räknade timmar som jag kunde ha debiterat som konsult istället för att planera uppläsningar som ändå ingen skulle komma på.

Men redan andra året började jag fatta både pay-it-forward, hen och att man ska vifta med händerna när man håller med någon.

Jag fick tag i något nytt inom mig. Som 30+-are var det en monster-kick att få hänga hela dagarna med 20+-are. De drog definitionen av feminist, ett ord som jag endast tagit i min mun i skämtform. Och jag nickade instämmande (hoppas jag verkligen att jag gjorde). Skolans lugn och klasskompisarnas energi gav mig ett helt nytt verktygsset. När utbildningen (2 år) var slut var jag verkligen inte färdig. Jag ville ha mer. Både utbildning och plats för mitt skrivande. Och mycket mycket mer plats för mig själv…

fortsättning följer i del 3

Min författardröm – del 1

Kerstin Önnebo skrivarpodden 1Året var 2003, jag hade bott och pluggat ett halvår i Brisbane och var på väg hem. Jag gick i melankoli en sista promenad längst Brisbane River från citys skyskrapor bort till universitetsområdet. Ensam. Då såg plötsligt en bild. ”Ett öppet sommarfönster med en gåva på fönsterblecket, en gnistrande skir fjäril i keramik. En hand sträcks mot den och vill hålla, kontakten får fjärilen att falla sönder i damm och en vinden för den ut i sensommaren.”

Jag tänkte: ”Herregud, det här är ju slutscenen på en bok. En kärlekshistoria. Destruktiv och vacker”. Vad gör man då, när man fått slutscenen i en kärlekssaga nerdumpad i huvudet? 

Jag var vid tillfället precis färdig med min fysikerutbildning och väl hemkommen till Sverige började jag jobba. Som akustikkonsult. (Otippat? Jajämen! och det kommer mer.)

Om man debiterar halvtimmar för att vara specialist på något man inte har en aning om så finns det inget fokus eller energi över att skriva en destruktiv kärlekssaga. Skrivandet och boken blev som en god hemlig liten karamell som jag njöt i utvalda stunder. Semestrar, ledigheter, ibland någon helg och en gång tog jag till och med några månader tjänstledigt för att skriva.

När jag skrev rann det ur mig. Det var så enkelt och så skönt. Inga fakta-krav. Inget rätt eller fel. Ingen betalande kund. Ingen slutleverans. ”Hitte-på” blev det vackraste ordet på min skala.

Dessutom hade laptopen gjort entre i mitt liv (detta var tidiga 2000-talet) och senast jag skrivit kreativt var i grundskolan. På den tiden (alltså ännu tidigare än 2000-tal) kom mina texter kommit tillbaka blodröda av lärarens felmarkeringar. Mina svårigheter med stavning hade alltid legat mellan berättandet och mig. Skriven text var starkt negativt laddat. (Så starkt laddat att jag valt utbildning och yrke som inte skulle innebära annat skrivande än än formler och tabeller.)

Och nu när jag själv skrev roman så gjorde det ju inte heller längre så mycket att jag läste så erbarmligt långsamt. Tar det långt tid att ta sig igenom en bok så hinner man ju fundera lite på skrivandets hantverk också. Det finns gott om tid att klura ut hur författaren lagt upp det och valt sina ord, perspektiv, scener etc.

När jag blev mamma för första gången 2009 bestämde vi oss för att ta tillfället och tillbringa min mammaledighet i Brisbane. Alltså: Tillbaka där jag fick första (sista) scenen i romanen. Boken var nu genomskriven och jag såg mammaledigheten som en perfekt deadline. Tillbaka i Sverige skulle manuset in till förlag.

Jag hann naturligtvis inte jobba något med texten (läs första utkastet) under föräldraledigheten, men jag hann i vart fall att läsa igenom det. Och när jag skickade in det var jag övertygad om att det skulle bli antaget och älskat.

Jag hade hört på någon podcast att man ska skicka till tre förlag. När man fått svar från dem ska man skicka till tre nya osv. Så att man alltid har koll på var manuset är. Efter nio förlag tröttnade jag. Jag fick ju bara standardrefuseringsbrev! Några gav inte ens det utan bemötte manuset med total tystnad.

What??? Det här skulle ju vara vändpunkten i mitt liv! Mitt stora steg in i mitt ”riktiga liv”! Min bok skulle ju rädda mig från mig själv! (Varsågod att själv bre på själva med styrkeord och naivitet)

Men om man har bestämt sig… Om man har fått ett manus nerdumpat i huvudet på en promenad. Om man har man ägnat sex års semestrar och ledigheter åt att skriva så kan man ju inte bara ge upp allt för att förlagen inte vill ha ens första försök! Eller?

Vad gör man när man inte är tillräckligt bra? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med:

Fortsättning följer…

podcast om böcker och skrivande

Idag kom jag på världens bästa ide (kanske inte just världens bästa, men en ide). Jag ska försöka träffa alla andra som håller på med att podcasta om skrivande och böcker. Och varför inte på bokmässan! Jo precis där alla hänger, så då får man ju passa på. Så för fem minuter sedan gick inbjudan ut. Gemensam lunch, alla betalar för sig, för skrivarpodden har inga pengar… och inte heller vet jag vad vi ska prata om, men jag tänker att om alla vill dra ett litet strå så…

Jag känner faktiskt inte alls många som sysslar med podcast, på senare tid har jag tagit kontakt med Clara på ”Gör din röst hörd” och det är helt underbart att prata med någon som gör typ samma sak. Samma frågeställningar, andra svar. Eller ganska ofta: Samma frågeställningar, någon annan har svaret… Vad jag tillför är ytterst höljt.

Så här kommer i vart fall en kombinerad rekommenderar-lista och efterlysning. Om du känner till fler podcastar om böcker, men framför allt skrivande, så snälla låt mig veta. Kanske du driver en?

I den oIMG_2495rdning de ligger i min podcastapp:

Superältarna, Boktorsk, Ett eget rum, Bokbanditer, Lundströms bokradio, Skrivradion, Bakom Boken, Fantastisk podd, Bibliotekspodden Solen, Författarpodden, Deckarpodden, Pod on Demand, Bokväsen

Har du några fler? Tar tacksamt emot vetskap.

/Kerstin