Året var 2003, jag hade bott och pluggat ett halvår i Brisbane och var på väg hem. Jag gick i melankoli en sista promenad längst Brisbane River från citys skyskrapor bort till universitetsområdet. Ensam. Då såg plötsligt en bild. ”Ett öppet sommarfönster med en gåva på fönsterblecket, en gnistrande skir fjäril i keramik. En hand sträcks mot den och vill hålla, kontakten får fjärilen att falla sönder i damm och en vinden för den ut i sensommaren.”

Jag tänkte: ”Herregud, det här är ju slutscenen på en bok. En kärlekshistoria. Destruktiv och vacker”. Vad gör man då, när man fått slutscenen i en kärlekssaga nerdumpad i huvudet? 

Jag var vid tillfället precis färdig med min fysikerutbildning och väl hemkommen till Sverige började jag jobba. Som akustikkonsult. (Otippat? Jajämen! och det kommer mer.)

Om man debiterar halvtimmar för att vara specialist på något man inte har en aning om så finns det inget fokus eller energi över att skriva en destruktiv kärlekssaga. Skrivandet och boken blev som en god hemlig liten karamell som jag njöt i utvalda stunder. Semestrar, ledigheter, ibland någon helg och en gång tog jag till och med några månader tjänstledigt för att skriva.

När jag skrev rann det ur mig. Det var så enkelt och så skönt. Inga fakta-krav. Inget rätt eller fel. Ingen betalande kund. Ingen slutleverans. ”Hitte-på” blev det vackraste ordet på min skala.

Dessutom hade laptopen gjort entre i mitt liv (detta var tidiga 2000-talet) och senast jag skrivit kreativt var i grundskolan. På den tiden (alltså ännu tidigare än 2000-tal) kom mina texter kommit tillbaka blodröda av lärarens felmarkeringar. Mina svårigheter med stavning hade alltid legat mellan berättandet och mig. Skriven text var starkt negativt laddat. (Så starkt laddat att jag valt utbildning och yrke som inte skulle innebära annat skrivande än än formler och tabeller.)

Och nu när jag själv skrev roman så gjorde det ju inte heller längre så mycket att jag läste så erbarmligt långsamt. Tar det långt tid att ta sig igenom en bok så hinner man ju fundera lite på skrivandets hantverk också. Det finns gott om tid att klura ut hur författaren lagt upp det och valt sina ord, perspektiv, scener etc.

När jag blev mamma för första gången 2009 bestämde vi oss för att ta tillfället och tillbringa min mammaledighet i Brisbane. Alltså: Tillbaka där jag fick första (sista) scenen i romanen. Boken var nu genomskriven och jag såg mammaledigheten som en perfekt deadline. Tillbaka i Sverige skulle manuset in till förlag.

Jag hann naturligtvis inte jobba något med texten (läs första utkastet) under föräldraledigheten, men jag hann i vart fall att läsa igenom det. Och när jag skickade in det var jag övertygad om att det skulle bli antaget och älskat.

Jag hade hört på någon podcast att man ska skicka till tre förlag. När man fått svar från dem ska man skicka till tre nya osv. Så att man alltid har koll på var manuset är. Efter nio förlag tröttnade jag. Jag fick ju bara standardrefuseringsbrev! Några gav inte ens det utan bemötte manuset med total tystnad.

What??? Det här skulle ju vara vändpunkten i mitt liv! Mitt stora steg in i mitt ”riktiga liv”! Min bok skulle ju rädda mig från mig själv! (Varsågod att själv bre på själva med styrkeord och naivitet)

Men om man har bestämt sig… Om man har fått ett manus nerdumpat i huvudet på en promenad. Om man har man ägnat sex års semestrar och ledigheter åt att skriva så kan man ju inte bara ge upp allt för att förlagen inte vill ha ens första försök! Eller?

Vad gör man när man inte är tillräckligt bra? Jag lättade mitt hjärta för min kompis pojkvän och han sa något i stil med:

Fortsättning följer…